Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politiska självständighet blir den första och
grundläggande uppgiften. Att utnyttja varje
kapitalistisk utvecklingsfas’ säregenheter för
att stegra klasskampen till social revolution
framstår sedan som en given konsekvens. Hur
det skall ske bestämmes av omständigheterna.
I vissa situationer gäller det att omforma
massornas instinktiva krigsskräck till
revolutionärt hat mot de krigsorganiserande
regeringarna. I andra situationer blir uppgiften att
förvandla regeringarnas föregivna krigs- och
upprustningsmotiv (ex. demokratins försvar)
till argument för skärpt klasskamp. I vissa
länder är det arbetarklassens plikt att söka
åstadkomma fred genom att verka för den egna
legeringens militära nederlag (fasciststaterna).
Å andra sidan kan det skapas lägen, då
arbetarklassen måste framträda som det mest
be-slutsamma och oförsonliga krigspartiet. (Det
republikanska och halvsocialistiska Spanien,
Frankrike efter kejsardömets störtande under
1870—71 års krig exemplifiera påståendet.)
Överhuvudtaget får arbetarklassen inte skygga
tillbaka för någon väg, som rimligtvis kan föra
fram till den sociala revolutionen.
Vi förstå så väl, att denna uppfattning
måste väcka de allvarligaste betänkligheter. Den
kan förefalla som ett ödesdigert avsteg från
den konsekventa fredsviljans fasta grund ut på
relativitetens och opportunismens gungfly. Men
kan den med öppna ögon avvisas? Kan det
exempelvis i dag vara en uppgift för
arbetarklassen i de s. k. demokratiska staterna att i
ofrivillig samverkan med fascistiska element
söka tvinga de egna regeringarna till nya
eftergifter för fasciststatemas
världshärskaran-språk, bara för att dessa till äventyrs rädda
den yttre freden för ögonblicket? Knappast.
Men just detta är i nuet den konkreta
konsekvensen av principen ”fred till varje pris”.
Idet föregående har jag pekat på två
viktiga problem, om vilka en revisionsdebatt
lämpligen kan röra sig. Avsikten har varit att
ge en smula konkreta formuleringar och
alternativ. Detta till trots kan jag inte avhålla
mig från en slutanmärkning av allmän natur,
som emellertid har en bestämd, praktisk
syftning.
Ofta framhålles att syndikalismen i första
hand är en rörelse och endast i andra hand en
lära. Men hur syndas det inte i praktiken mot
denna insikt. De syndikalistiska
organisationernas program äro fyllda med lärosatser om
den lede vet vad. Stundom kunna de i och för
sig vara utmärkta, men de passa detta till trots
inte i en bred kämpande arbetarorganisations
principförklaring. De verka med
nödvändighet isolerande och splittrande. Som argument
för att de upptagits har anförts att de skulle
ge organisationerna större slagkraft och
säkerhet i den rovlutionära aktionen. Det är med
förlov sagt grundfalskt. När exempelvis
sep-tembererfarenhetema diskuterades på IAA:s
senaste kongress, var principförklaringens
detaljrika avsnitt om kampen mot kriget inte
endast totalt oanvändbart, utan fungerade
faktiskt som ett direkt hinder för ett fördomsfritt
bedömande. Vore det månne inte tillräckligt,
att de syndikalistiska principförklaringarna
inskränkte sig till ett bejakande av proletariatets
självständiga kamp för frihet och välstånd,
till ett konstaterande att denna kamp måste
syfta till att förinta monopolen på makt
(staten) och egendom (privatkapitalismen), och att
sedan de syndikalistiska organisationerna i
denna anda både nationellt och internationellt
bestämde sin taktik från fall till fall?
Kanske rentav ett ”Tillbaka till
Londondeklaratio-nen” är den tidsaktuella parollen? IAA:s
kommande kongress ställs säkerligen inför frågan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
