Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Diktaturens utbredning
i Europa
Av Chr. Christensen
De flesta arbetare tänka i nationella eller
partipolitiska bundna banor. De döma
dygnets och tidens utveckling ut från de begrepp
deras partipress mäter händelserna med. Denna
snäva synkrets förhindrar dem att se, vad som
egentligen försiggår i Europa, försiggår med
dem själva och deras klass.
Denna artikel är ett försök till att spränga
dessa nationella och partibundna synkretsär och
få spörsmålet om diktatur och demokrati upp
i kontinental överblick, från dygnets lokala
händelser till vidsyn över klassens historiska öde!
Diktaturens och demokratins
politiska väsen
Som politiska styrelseformer stå diktatur och
demokrati för arbetaren i allmänhet, som två
skarpa oförenliga motsättningar.
Den mest avgörande skillnaden är, att
diktaturen innebär ett partis och demokratin flera
partiers maktutövning inom staten.
Men denna skillnad är icke absolut!
Även i ett demokratiskt land som England
härskar ett parti enväldigt och i
utrikespolitiken närmast diktatoriskt, det konservativa.
Eller ännu riktigare — en del av detta parti sitter
med regeringen i spetsen vid makten.
I flera andra europeiska nationer, vilka
officiellt framträda som demokratiska nationer med
rösträtt till riksdagen o. s. v., är gränsen till
diktaturen ännu mera flytande. Arbetar- och
bondebefolkningens rösträtt, dess inflytande på
statens förhållanden, är så begränsat, att en-
dast den egentliga överklassen besitter
parlamentarisk eller politisk makt. I andra fall är
regeringsklicken utrustad med en sådan på
militären stödd makt, att den är nationens
egentlige politiske maktutövare. Sådana nationers
politiska styrelseform må betecknas:
halvdiktatur.
Även om man med demokrati menar mer än
rösträtt, alltså också tryck-, organisations- och
församlingsfrihet, blir gränsen mellan den
absoluta demokratin och den absoluta diktaturen
för en rad nationer lika flytande. Trots alla
officiella demokratiska lagar måste dessa länder
betecknas som halvdiktaturer.
Det nyktra bedömandet måste ta sig i akt för
överdrifter. En överdrift är det exempelvis, att
det icke fanns diktaturer före världskriget. Det
fanns det. Det tsaristiska Ryssland var en
absolut diktatur, men den var icke bygd på något
parti utan på en maktklick, som representerade
den oinskränkta monarkin. Men då den moderna
partidiktaturen är en faktisk klickdiktatur, är
skillnaden mycket liten.
Det fanns också före världskriget flera
nationer, vilkas styrelser föga avveko från den
moderna halvdiktaturen. Skillnaden är här,
liksom för de egentliga diktaturerna, att de
ärftliga dynastierna antingen helt försvunnit eller
deras makt är halvdiktaturens. Världskriget
sopade bort dynastierna i Ryssland, Tyskland,
Österrike-Ungern. Ut ur världskrigets
ragnarok steg först en rad sociala revolutionsförsök
i nederlagsnationerna, där arbetarnas
revolutionära minoriteter sökte rycka massorna med
sig för att göra slut på krigens djupare orsak,
det kapitalistiska systemet.
Vid de gamla dynastiernas sammanbrott
framträder således en rad hittills undertryckta
nationer som frigjorda självständiga stater,
bland andra Finland, Polen och de tre baltiska
staterna Estland, Lettland och Litauen, liksom
den liabsburgska dynastiens sammanbrott
frambringade nya gränser och nya stater, bland
andra Tjeckoslovakien i det sydöstliga
Centraleuropa.
Om alla dessa nya statsbildningar kan sägas,
att de i första omgången förklarade sig för
demokrati, liksom Österrike-Ungern såväl som
Tyskland svuro trohet till demokratins fana.
De två stora västliga demokratierna,
Frankrike och England, gingo segrande ur det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
