Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frankrike icke göra något effektivare motstånd
mot upphävandet av 40-timmarsveckan, så är
det återigen det utländska fascisthotet som är
orsaken. Man arbetar 60 timmar inom
försvarsindustrin utan protest. När den franska
arbetsmarknaden pacificerats, så att Daladier kan
rapportera, att det bara finns en strejk på 13
man i maj 1939, så är detta återigen en
arbetarnas offergärd till det ”nationella försvaret”
mot det fascistiska hotet utanför landets
gränser. När man politiskt finner sig i att
parlamentet suspenderas och regeringen utrustas
med diktatorisk makt för en viss tid, och man
således periodiskt förvandlar demokratin till
diktatur, så är det återigen av fruktan. Man
tillämpar själv i demokratin fascistiska
metoder av fruktan för den utländska fascismen!
Liknande förhållanden göra sig gällande i de
andra demokratiska länderna. Den
internationella finansen, som stått och står bakom
fascismen, börjar inhösta avkastningen av sina
kapitalplaceringar i fascismen. Den
internationella finansen, avantgardet i kapitalets
klasskamp mot arbetet, behärskar och kuvar
demokratiernas arbetarrörelse genom hot med
fascistiska överfallskrig utifrån. Den internationella
finansen behärskar eller dirigerar i betydande
omfattning utrikespolitiken.
Kapitalet bakom fascismen är aktivt i
kampen mot arbetarna.
Men det internationaliserade finanskapitalet
nöjer sig inte med hotet. Det är aktivt. När
tiden är läglig, förvandlar det hotet till
verklighet och finansierar fascismens krig mot den
socialistiska arbetarrörelsen. Det har
finansierat Franco och har därmed bidragit till
fascismens tillfälliga nedgörande av den
socialistiska arbetarrörelsen i Spanien, den enda i
Europa som var aggressiv och en verklig fara
för kapitalismen.
Skickligt utnyttjade kapitalet demokratiernas
regeringar för organiserandet av en
vapen-blockad mot den spanska republiken och
mobiliserade på detta sätt demokratierna till de
fascistiska diktatorernas hjälp mot Spaniens
anarkosocialistiska arbetarrörelse. Och återigen
måste man erkänna, att demokratierna kunde
mobiliseras till detta förräderi, som samtidigt
var en föraktlig hantlangargärning åt böd-
larna tack vare fruktan för de fascistiska
staternas överfallskrig. Demokratierna icke bara
utlämnade den spanska demokratin till
fascismen, de bidrogo positivt till fascismens seger
genom att så långt det var möjligt göra den
spanska demokratin vapen- och försvarslös.
Och arbetarorganisationerna i de demokratiska
länderna opponerade icke mot att deras
demokratiska regeringar hjälpte de fascistiska
diktaturerna att krossa den spanska
arbetarrörelsen och förslava de spanska klassbröderna.
Också av fruktan för att själva bli utsatta för
överfallskrig från do fascistiska staterna.
Demokratiernas vägran att längre foga sig i
de fascistiska diktaturernas aggressionspolitik
och de väldiga upprustningar som därmed
inletts av demokratierna kan visserligen försvaga
det fascistiska hotet utifrån, men kan
ingalunda trygga framtiden för arbetarrörelsen.
Italiens och Tysklands aggressivitet har
delvis sin rot i medvetandet, att det i varje
demokratiskt land finns inre fascistiska element
eller organisationer, som äro fientligt inställda
till landets arbetarklass. I varje land finns
därför möjligheter att framkalla ett
borgarkrig, där kapitalet kan kalla den utländska
fascismen till hjälp och således förvandla ett
sådant land till ett nytt Spanien. Frankrike har
sin fascism, som när det gäller klasstrider
vänder sig mot det egna landets arbetare i fall av
behov i sällskap med tysk och italiensk fascism.
Och på samma sätt förhåller det sig med
England. Även detta förhållande försvagar
arbetarnas kampvilja och gör det möjligt för det
internationaliserade kapitalet att kuva
arbetarrörelsen.
Så har klasskampen kommit in i ett stadium,
där kapitalet har ett obestridligt övertag för
tillfället. För ögonblicket är det svårt att se,
hur detta skall kunna förändras utan genom de
förhållanden eller det sammanbrott som ett nytt
världskrig kan åstadkomma. Man behöver
naturligtvis inte önska kriget, om man fastställer
detta. Men det är också möjligt, och icke så
föga sannolikt, att de besittande klasserna
genom sina regeringar komma att finna en bas
för en överenskommelse mellan de fascistiska
och de liberalkapitalistiska regimerna och
därefter gemensamt vända sina maktmedel mot
arbetarklassen. Ur en sådan fara kan ingen
reformism i världen hjälpa arbetarna. Endast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
