Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På ett lägre plan än de frågor som ovan lagts
i de tvehågsna kamraternas mun och
besvarats står invändningen att en aktiv
antifascistisk politik nödvändigt måste leda till krig
med Tyskland.
Här möter något av den där inställningen
att vi som så tappert slagits mot fascismen
böra vända andra kinden till inför de
fascistiska övergreppen nu sedan den siste spanjoren
slagits ned. Det är inte nödvändigt att
utveckla hurusom inte ens det nazistiska Tyskland
kan igångsätta krig hur som helst. Faran
kan gott erkännas, men får det förändra
SAC:s inställning till den antifascistiska
kampen? Ha vi formulerat våra
antifascistiska paroller för användande på behagligt
avstånd från våra landamären eller är
revolu-tionsarmén måhända inte avsedd att insättas i
det sociala kriget och stridsduglig endast i
djupaste fred? Så är dessbättre inte fallet.
SAC bekämpar de imperialistiska krigen men
har självfallet aldrig varit för fred till varje
pris.
De kamrater, som hävda den inställningen,
torde också i dagens situation få det svårt
att uppträda som fiender till upprustningen
och stärkandet av den reaktionära
militärapparaten, så paradoxalt det än låter. Anser man
att ett spärrande av malmaffärerna på
Tyskland ofrånkomligt betyder krig, måste man
logiskt komma till den ståndpunkten att
säkrandet av fortsatta malmtransporter är aktiv
fredspolitik. Då har man också att hälsa
Ålands befästande med tillfredsställelse liksom
man med särskild glädje måste tänka på den
mängd av fascistiska element som finnas i den
svenska officerskåren och som säkerligen
ämna göra sitt bästa för att husbonden, Tyskland,
skall få de nödvändiga materialierna för
krigsindustrin. Då har man dock kommit ett gott
stycke från de uppfattningar som alltid varit
SAC :s.
Enligt min mening bör SAC föra ett klart
språk i dagens situation. Endast reaktionen
tjänar på tvetydighet eller obeslutsamhet.
Passivitet inför fascismen kan motiveras med allt
utom med socialistiskt, godtagbara argument.
Neutralitet
— men vilken?
Av Bengt Hedin
Den traditionella svenska
neutralitetsideolo-gin är egentligen en småborgerlig
förhoppning om, att det lilla avlägsna Sverge
genom saktmod och opartiskhet skall kunna hålla
sig utanför tidens stora brottningar. Detta till
trots ha t. o. m. de revolutionära arbetarna
kunnat ta upp själva tanken och ge den ett
klasspolit.iskt innehåll. Deras propaganda för
neutralitet var ett beslutsamt nej till varje
tanke på, att den svenska arbetarklassen skulle
offras i ett imperialistiskt krig.
Som de imperialistiska motsättningarna
tillspetsats under de senaste åren, har emellertid
den allmänna neutralitetspolitiken blivit totalt
otillräcklig. Hur mycket Sverge än avstår från
både utmaningar och bindningar, tvingas det av
förhållandenas eget tryck att välja mellan
ödesdigra alternativ, att precisera
neutralitetspolitikens innebörd och utformning. Senast
den dag krig utbryter mellan axelmakterna och
status quo-blocket måste Sverges regering i
handling besvara följande frågor: I. Skall
neutraliteten betyda, att landet i görligaste
mån fotsätter handelsförbindelserna med båda
de krigförande parterna? II. Eller skall den
i stället innebära, att Sverge stoppar varje
export av de krigsviktigaste råvarorna och
produkterna? Det valet är oundkomligt. Det finns
följaktligen alla skäl till att redan i dag se
verkligheten i ögonen och söka klargöra de båda
alternativens sannolika praktiska konsekvenser.
Den första politiken medför praktiskt i
främsta rummet, att Sverge fortsätter
järn-malmsexporten till Tyskland. Vilka följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
