Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
får nu detta? I första hand innebär det
naturligtvis, att landet i ett väsentligt avseende
införlivar sig med fascistblockets krigshållning,
och därigenom ökar dess segerutsikter på ett
kanske avgörande sätt. För det andra ger det
Nazityskland både förevändning och ökade
möjligheter att i en fortsatt malmexports
intresse påverka svensk utrikes- ocli
inrikespolitik (risk för nazistisk likriktning). Slutligen
måste fortsatt svensk malmförsörjning av
Tyskland framkalla de mest energiska,
kanske militära påtryckningar från Tysklands
motståndare. Det är möjligt, att exempelvis
Sovjet söker underlägga sig Norrbottens
malmdistrikt genom en beslutsam framstöt från den
inte längre isolerade Murmanregionen. (De
naturliga hindren äro förvisso oerhörda, men
kanske inte oövervinneliga.) Så gott som
säkert är i varje fall, att flyg- och
örlogsstrids-krafter komma att angripa tyska malmfartyg
t. o. m. inom svenskt territorialvatten. Lägger
man därtill en rigorös ekonomisk bojkott av
Sverge från västmakternas sida (som skapar
utrikespolitiska komplikationer) är det tydligt
att neutralitetsalternativ I. rymmer de
allvarligaste krigsrisker.
Den andra tänkbara neutralitetspolitiken är
naturligtvis heller inte fri från uppoffringar
och risker. För det första medför den, att
tusentals svenska arbetare hindras utöva sin
normala sysselsättning, att hela samhällen lamslås
ekonomiskt. Om offret inte pålägges endast
den närmast berörda gruppen, utan fördelas
rättvist, blir det emellertid uthärdligt.
Världspolitiskt skulle ett upphörande av den svenska
malmexporten få väldiga konsekvenser. De
fascistiska axelmakternas segerutsikter måste
under sådana omständigheter minska
katastrofalt. Vissheten om detta förhållande skulle i
sin tur utlösa krigshot, ja kanske t. o. m. ett
desperat angreppskrig från fascistblockets
sida mot Sverge. Risken är reeell, om den blir
större än risken av angrepp från status
quo-blocket i händelse av fortsatt malmexport, är
väl f. n. omöjligt att säga.
Sådana framtidsperspektiv måste vi räkna
med. Sverge tillåtes inte att välja mellan en
mera riskfri och en uppenbart riskabel
utrikespolitik, det tvingas i stället att välja mellan i
det närmaste lika stora risker. Frågan är inte
om man vill riskera, utan vad man vill riskera.
Antingen krig med Tyskland på grund av
upphörande med all järnmalmsexport, eller också
krig med status quo-bloeket på grund av
fortsatt malmskeppning på Tyskland. Det kan
verka brutalt att kallt välja mellan något så
ohyggligt som krigsrisker, men det är inte vi,
som skapat ett oundkomligt alternativ. Då så
är fallet, förefaller mig inte valet kunna bli
svårt för en revolutionär arbetarorganisation.
Har man redan i förväg påyrkat ekonomisk
aktion, ja just malmbojkott, mot fascistblocket
och endast mot detta, kan man inte gärna
under krig acceptera en malmexport, som nästan
uteslutande kommer fasciststaterna till godo.
Allra minst när den ekonomiska aktion man
ifrågasatt, inneslutes som ett nödvändigt
moment i ett av de två möjliga
neutralitetspoli-tiska alternativen.
Den svenska neutralitetspolitikens konkreta
utformning avgöres väl först slutgiltigt
vid ett europeiskt krigsutbrott. Å andra
sidan är det emellertid klart, att varje
utrikespolitisk åtgärd i någon mån prejudicerar det
slutliga valet. Därför måste den svenska
arbetarklassen redan nu följa sin regerings
utrikespolitik med den största uppmärksamhet.
Man har hittills med viss rätt kunnat förlita sig
på, att den svenska borgarklassens
övervägande engelska orientering skulle utesluta
möjligheten av, att Sverge läte driva sig till att bli
Tysklands bundsförvant i krig. I dag är det
knappast möjligt till hundra procent. Under
Ålandsförhandlingarna har Sverge accepterat
något, som i realiteten måste betyda
militärallians med Finland. Och Finland kan —
både med hänsyn till den reella inrikespolitiska
maktfördelningen och den aktuella
utrikespolitiken — snarast betraktas som en tillgång för
fascistblocket. Det måste åtminstone tillmätas
symptomatisk betydelse, att utrikesminister
Erkko nyligen avvisat västmakternas och
Sovjets garantierbjudanden i en så skarp och
demonstrativ form, att nazipressens applåd blev
både ögonblicklig och högljudd. Att Sandler
är Erkkos intimaste medarbetare inger
otvivelaktigt onda aningar. Det är naturligtvis inte
fråga om fullbordade fakta, inte ens om
medvetna tendenser, men man anar ett sluttande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
