Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1938 trädde Englands gigantiska
rustningsprogram i funktion ocli dock föll den engelska
stålproduktionen med 30 proc. i förhållande till
1937. Därtill göres det utomordentligt
intressanta påpekandet, att Tyskland reducerade sin
stålproduktion under världskriget med 30
procent i jämförelse med det sista fredsåret före
krigsutbrottet, trots det enormt stegrade
behovet av krig smaterial.
Dessutom måste man taga hänsyn till det
kända förhållandet, att den starka stegringen
av svensk malmexport till Tyskland under de
senare åren orsakats av, att Tyskland
upplagt väldiga malmlager för krigsbehov.
Tagas alla dessa faktorer med i
beräkningen, så får man en bild, som betydligt avviker
från den traditionella uppfattningen om den
svenska malmens avgörande betydelse för ett
tyskt krig.
Om de av de Geer återgivna siffrorna äro
korrekta, och Tyskland således är i stånd
att sörja för sig själv intill 67 proc.; och om
en reducering av landets stålproduktion kan
genomföras under kriget, i likhet med vad som
skedde under världskriget, så skulle Tyskland
redan här ha vunnit 100-procentiga
försörjningsmöjligheter med inhemska råvaror. Tages
dessutom med i beräkningen, att Tyskland har
stora mängder lagrad svensk malm avsedda
för behov under kriget, så skulle Tyskland
kunna försörja sig själv, även om all
malmexport avstannnade från Sverge. Om något
skulle gjorts från svensk sida, så skulle detta ha
varit gjort för länge sedan. Sverge skulle ha
reducerat sin malmexport i stället för att öka
den under de senare åren.
De Geers siffror synas ge vid handen, att
en malmblockad mot Tyskland icke kan vara i
stånd att avsevärt påverka krigets utgång. Att
Sverge för malmens skull skulle frånträda sin
neutralitet synes därför dåligt grundat.
De strategiska förhållandena i Östersjön äro
icke desamma 1939 som 1914. Under
världskriget behärskade Tyskland suveränt
Östersjön. I dag finns det en rysk östersjöflotta,
om vars storlek och stridsvärde man visserligen
icke känner så mycket, men som dock är en
faktor. Tvenne 23,000-tonnare lära ingå i
denna flotta och antalet ryska u-båtar i
Östersjön skall vara betydligt större än de tyska.
Tysklands förmåga att behärska Östersjön är
högst problematisk. Ryssland kan också
förstärka sin östersjöflotta genom den nybyggda
Stalinkanalen, som förbinder Vita havet med
Finska viken. Med hänsyn till dessa
förhållanden är det troligt, att Tyskland kalkylerar med
en möjlig avstängning av malmexporten från
Sverge.
Vill man å andra sidan landets uppslutning
mot Tyskland, så måste det vara oriktigt att
vända sig mot de pågående upprustningarna.
Man kan inte ta del i ett krig utan att vara
väl rustad. Upprustningarna ha hittills
väsentligen koncentrerats på förskaffande av
krigsmateriel: krigsfartyg, artilleri, flyg,
luftförsvar. Kravet på militarismens
demokratisering ligger på ett annat plan och kan icke
beröra materielanskaffningen.
Vill man landets uppslutning i ett
ideologiskt krig mot de fascistiska axelstaterna, så
följer därav, att den svenska arbetarklassen
går samman med sina klassfiender inom det
egna landet mot sina klassbröder i
axelstaterna. Man kastar sig in i borgfreden med
uppgivandet av klasskampen. Man samarbetar med
”fienden inom det egna landet” emot
”klassbröderna i det andra landet”.
Den enda konsekventa ståndpunkten synes
vara den gamla revolutionära
antimilitaris-mens: Motstånd till det yttersta mot varje
inblandning i ett krig. Om detta icke kan
förhindras utbryta, måste man inrikta sig på att
snarast förvandla kriget till en social
revolution.
Men om man ingår borgfred för inträdandet
i ett demokratiernas krig mot de fascistiska
staterna, gör man sig själv oduglig till den
sociala revolutionen. Den sociala revolutionen
är klasskamp i dess högsta potens; borgfred
är klasskampens uppgivande och avskrivandet
av den mentalitet, som den sociala revolutionen
betingar. Den leder till accepterandet av
krigs-fascismen, varvid man uppslukas just av det
man gick ut för att bekämpa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
