Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liar emellertid av allt att döma misslyckats
totalt. Det annars så splittrade nationalistiska
kongresspartiet ställer sig klart och enigt
avvisande. Den tidning, som i allmänhet brukar
representera Gandhis uppfattning, förklarar
otvetydigt, att Indien i sin kamp för friheten
varken önskar direkt eller indirekt hjälp av
den bloddrypande fascism, som förkroppsligar
tvångets och våldets princip. Även den till
största delen socialistiska ”kongressvänstern”
under Nehrus ledning har upprepade gånger
betygat sitt hat mot fascismen och sin
solidaritet med de europeiska antifascisterna.
Bakläxan för Schaeht är högst glädjande. Man
får nu bara hoppas, att den antifaseistiska
ivern inte leder till en oberättigad och i
längden ohållbar kapitulation för den brittiska
imperialismen.
Trots att Latinamerika nästan uteslutande
består av formellt självständiga stater har
utvecklingen där i viss utsträckning varit
parallell med den indiska. Särskilt efter
världskriget har Central- och till en del också
Sydamerika förvandlats till en
dollarimperialismens domän. De nationalrevolutionära
rörelserna, som i sig upptagit proletära
strömningar, ha i kampen för resp. länders reella
självständighet ständigt kolliderat med
TJSA-kapitalismens agenter. De diktatorer, som
stått i vägen för varje social befrielse, ha i
realiteten tillsatts och stötts av Wall Street. Den
latinamerikanska nationalismen (som inte utan
vidare får likställas med den europeiska) är
därför traditionellt US A-fientlig. Den
fascistiska världsoffensiven, Japans och Tysklands
forcerade aktivitet också i Latinamerika,
håller emellertid på att utplåna denna tradition.
Trots att det direkta fascisthotet från andra
världsdelar måste anses tämligen avlägset,
börja t. o. m. ärliga och autentiska
national-revolutionärer ty sig till USA, vars hegemoni
uppfattas som det mindre onda. Typiskt är
följande yttrande av deras mest kände
förespråkare, den s. k. aprismens ledare, en
landsflyktig peruan Haya de la Torre: ”Säkert är
att alla tänka att i händelse av anfall ha vi
Nordamerikas Förenta Stater — vår frihets
skyddsherre — för att försvara oss.” Den
åsiktsförändring som de la Torres uttalande
uttrycker är knappast enbart lycklig, då den
innebär att man låter ett visserligen
förskräckande, men dock mera avlägset hot paralysera
kampen mot den omedelbara fienden —
dollarimperialismen. Å andra sidan är det
emellertid obestridligt, att den vittnar om en stark,
ja överdriven antifascism även i denna
världsdel.
De exempel, som vi anfört och som med
lätthet skulle kunna utökas, behöva bara
sammanställas för att göra ett entydigt och mäktigt
intryck. Verkligheten visar, att de stora
massorna ingenstädes låta fånga sig av den
fascistiska demagogin, att den folkliga
världs-opinionen är klart antifascistisk. Hur
glädjande detta faktum än är får det emellertid
inte föranleda någon lättsinnig optimism.
Fascismen kan mycket väl segra också mot en
överväldigande folkmajoritet. Den behärskar
nämligen i kritiska situationer så viktiga militära
och ekonomiska maktpositioner, att den med
lätthet kan segra och stabilisera sin regim
bara den kan räkna med en aktiv minoritet
som bundsförvant plus majoritetens
desorganisation eller passivitet.
Å andra sidan är det emellertid också tydligt
att den elementära antifascismen t. o. m. i sin
nuvarande konfysa gestalt är en
folkpsykolo-gisk kraft av första ordningen. Blir den
medveten, slagkraftig och konsekvent kan den
tvi-velsutan åstadkomma ett avgörande frihetligt
genombrott. Att bibringa den dessa egenskaper
borde vara de revolutionärt socialistiska
organisationernas stora nutidsuppgift. Den
uppgiften kunna de emellertid aldrig lösa så länge
de inte frigöra sig ur varje självgodhetens
isolering. Vad som i första hand kräves är att
revolutionärerna inte endast se den faktiskt
existerande antifascismens stora brister utan i
stället främst dess oerhörda möjligheter.
Kapitalismen fascistiseras alltmer, men den stora
folkmajoriteten förblir medvetet antifascistisk.
Det är ett aktuellt världshistoriskt faktum,
vars betydelse inte kan understrykas för ofta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
