Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CNT—FAI inom stora områden i Spanien var
den absolut dominerande kraften. Detta var
särskilt förhållandet i provinserna Katalonien,
Levanten, Aragonien och Andalusien. Även
inom andra provinser hade CNT—FAI ett stort
inflytande, dock inte i samma utsträckning som
inom de ovan angivna. Med den styrka CNT-—
FAI besatt, hade det varit möjligt att redan vid
ett tidigt stadium feja undan de politiska
rörelser, vilka sedermera gjorde så mycket ofog,
särskilt mot CNT—FAI. Man har framhållit,
att CNT—FAI i detta avseende varit för
beskedliga, för efterlåtna, och att detta längre
fram straffade sig.
Men annat hade ju varit diktatur och, om
denna hade tillgripits, hade vi säkerligen även
i detta fall blivit angripna för att ha frångått
de syndikalistiska principerna, svarade de
spanska kamraterna. De framhöllo med skärpa, att
de såsom frihetliga socialister voro
motståndare till diktaturen och därför ej ville använda
den mot klasskamrater, vilka hävdade en
annan uppfattning i politiska oeli andra spörsmål.
De framhöllo även, att det visserligen var
CNT—FAI:s folk, som vid inbördeskrigets
början voro de drivande krafterna under
gatustriderna, men tillsammans med dem kämpade
även personer tillhörande andra rörelser,
såsom socialdemokrater, kommunister och
republikaner. Mot dessa medkämpars organisationer
ville inte CNT—FAI rikta sin kamp, dels
såsom principiell motståndare till diktaturen och
dess undertryckande metoder och dels för att
inte bryta den antifaseistiska fronten. CNT—
FAI ville inte ett enda ögonblick riskera en
inbördes strid mellan arbetarna, då en
sammanhållning var absolut nödvändig för kampen
mot Franco. En öppen strid mellan arbetarna
skulle enbart hjälpa fascisterna och det var
detta våra spanska anarkosyndikalistiska
kamrater till varje pris ville undvika.
Det är även ur dessa synpunkter CNT:s
uppträdande under majhändelserna i
Barcelona år 1937 får ses. Trots uppenbar
kommunistisk provokation liöllo sig de
anarkosyndikalistiska organisationerna kalla, trots att
styrkeförhållandena i Katalonien säkerligen
hade medfört en anarkosyndikalistisk seger över
kuppmakarna. Men det var fruktan för, att
ett inbördeskrig mellan arbetarna i Katalonien
skulle utbryta, vilket lätt kunde ha spritt sig till
andra landsdelar av det antifaseistiska Spanien,
och därmed öppnat fronter för Franco och
därigenom underlättat fascisternas seger, som
avhöll anarkosyndikalisterna att slå till.
Man frågar sig dock nu, om det inte varit
bättre att CNT—FAI slagit till 1937. Möjligt
att så hade varit fallet, men om då det
inträffat, som anarkosyndikalisterna mest fruktade,
nämligen att inbördeskriget vid den
tidpunkten medfört Francos seger, hade inför
världs-proletariatet anarkosyndikalisterna fått bära
ansvaret för nederlaget. Syndikalisterna inom
de olika länderna hade visserligen förstått de
spanska kamraternas handling, men ej
arbetarna i allmänhet.
Ett nederlag i samband med ett sådant
ingripande från CNT hade säkerligen därför
medfört stora framtida svårigheter för vår
rörelses utveckling.
Det har varit denna omsorg för den
anti-fascistiska enigheten, som varit orsaken till, att
CNT—FAI har tålt många intriger utan att
gå till klar kamp mot intrigmakarna. Även har
CNT—FAI förmåtts att göra många
avvikelser från sin principiella och taktiska inställning
för att därmed undvika en tillspetsning av
förhållandet mellan antifascisterna.
CNT—FAI gick i stället in för samarbete
med andra grupper, gick in för en
revolutionär arbetarallians. Pakten mellan CNT—UGT
var ett av de många uttrycken för denna
sam-förståndsvilja, ett samarbete för revolutionens
fullföljande och en intensifiering av kriget
mot fascismen.
1 frågan om inställningen till militariseringen
inträdde en fullständig förändring av
uppfattningen. Under inbördeskrigets första tid
fördes striderna från arbetarnas sida av mera
lösligt formerade milisgrupper, vilka spontant
framträdde och upporganiserades. Dessa
milisformationer utförde verkliga stordåd och
utan deras hastiga ingripande och hjältemodiga
strider hade militärrevolten segrat redan under
juli månad 1936. Milisformationernas
avgörande insatser under inbördeskrigets början kan
ingen bortförklara. De voro avgörande under
denna första period. Det är ett klart omvittnat
faktum och kan ej fönekas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
