Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En från Grönland hemvändande sjuksyster
berättade nyligen i en borgerlig tidning ett
gammalt välkänt förhållande, att på Grönland
finns det inga fängelser och begås inga mord
och man låser aldrig sin dörr utan möjligen
för hundar.
Detta är det grönländska folkets
naturtillstånd. Det är icke den danska staten som
skapat det, det består i trots av staten och är
mycket äldre än Danmarks suveränitet över
Grönland.
För att nu sysselsätta oss med
statens’förhållande till mordet, som enfaldiga Medelson
tror förhindras tack vare staten, så kan man
påpeka, att mord icke bara äro ungefär
okända på Grönland, utan att mord på ungefär
samma sätt äro främmande för folk i samma
naturtillstånd. I stället för fiendskap övas
ömsesidig hjälp i stor omfattning och många
stammar i ”vildhet” skulle aldrig stänga sin
hydda ens för hunden, ty hyddan måste vara
tillgänglig om någon vandrare hade vägen
förbi och behövde näring. Men i detta
urtillstånd känna människorna inte till stat.
Mordet har egentligen först med staten
blivit riktigt organiserat. Så långt ifrån att
staten förebyggt eller minskat morden har den
tvärtom satt mördandet i system. Detta gäller
i synnerhet det simplaste slag av mord:
rånmordet.
Ty vad är det moderna kapitalistiska kriget
till erövrandet av främmande områden annat
än rånmord i förening med inbrott? Här
blommar staten som praktfullast. Här
framträder den statliga moralen i all sin glans.
Under respektive staters ömsesidiga försök
under världskriget att bryta sig in i varandras
områden och stjäla, röva och plundra,
mördades direkt på slagfältet 10 miljoner människor,
medan 27 miljoner sårades eller saknades. Och
likväl tror Medelson, att staten är moralens
höga väktare, som förhindrar mord och
tjuv-nad, och att utan staten skulle allt vara kaos
och världen en djungel, där ingen gick säker
till livet.
Allt vad den enskilde individen kan företaga
sig av djävulskap och brottslighet är den rena
oskyldiga barnleken mot vad staten företar sig
på mordets område. Där individen slår ihjäl
en ensam, där slår staten ihjäl tusenden, hun-
dratusenden och miljoner i sammm smutsiga
syfte: att komma åt andras ägodelar.
Konstatera vi således, att massmördandet i
dess moderna omfattning först är möjligt med
och genom staten och att detta mördande har
tjuvnad och rån till syfte, så demaskera vi
därmed också det gemena hyckleriet om staten
som moralens upprätthållare och som
”ordningens” skapare.
Socialismen ville bli befriaren från statens
omoral och kriminalitet genom att avskaffa
den kapitalistiska samhällsordning i vars sump
brottet trivs och frodas. Det är emellertid
uppenbart, att den auktoritära socialismen,
d. v. s. den statsbejakande socialismen, icke kan
föra mänskligheten fram till ett tillstånd, som
kan bjuda människorna spelrum för den
personliga friheten. På skilda vägar leda såväl
den statsbejakande socialdemokratin som den
statsbejakande ”kommunismen” till
statstota-lism.
Hur socialdemokratin ledes in på de vägar,
som bära fram mot statstotalismcn, skola vi
behandla i en särskild artikel i ett kommande
nummer. Att bolsjevismen lett fram till
stats-totalism är ett för allom känt förhållande. Det
är från Lenins och Stalins rike Mussolini och
Hitler hämtat inspiration och förebild för sin
fascistiska statstotalism. Om man också skulle
vilja göra gällande att syftet och målet äro helt
olika för Hitler—Mussolini och för Stalin, så
måste man dock konstatera, att beträffande
statens tekniska organisation en förbluffande
parallellitet föreligger.
Bolsjevismen har alltid teoretiskt hävdat, att
”proletariatets diktatur” (beteckningen för
den ryska statstotalismen) blott var ett
ge-nomgångsskede och att målet var ett
kommunistiskt samhälle, där staten försvunnit. Man
har dessutom förnekat, att ”proletariatets
diktatur” var en statstotalistisk form, och påstått,
att den var synnerligen demokratisk, ja rent
av ett mönster för demokrati.
Utvecklingen i Ryssland går emellertid icke
emot ett försvagande av staten, utan mot ett
stärkande av densamma. Man skönjer inga
tendenser till statens avmobilisering men väl
till dess utbyggande.
Ingenstädes har kanske det statliga slaveriet
varit så framträdande, så öppet brutalt som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
