Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvecklingen i Spanien fram till juli 1936
var följande: 1931 ”segrade” republiken.
Kungen gick i landsflykt. Den nya
republikanska regeringen övertog statsstyret och
följaktligen också militärapparaten. Men
militärapparaten blev även här redskapet till en
kontrarevolution mot det republikanska styret.
17—19 juli 1936 voro uppbrottsdagarna för
den reaktionära statskuppen.
Den republikanska regeringen var praktiskt
taget ur spelet. 85 procent av den statliga
militärapparaten var i kontrarevolutionens
händer. Men trots detta lyckades det icke
kontrarevolutionen att segra förr än efter nära tre
års krig och då med hjälp av fascistiska
staters soldater och demokratiskt och
socialdemokratiskt. regerade staters politiska aktivitet.
Kontrarevolutionen kunde icke komma i
besittning av någon av regeringsstäderna (Madrid
och Barcelona), icke heller de därnäst
viktigaste städerna Vialencia eller Bilbao, ej heller
av krigshamnen Cartagena.
Kontrarevolutionen gjorde visserligen erövringar och kom i
besittning av betydande områden, men den kom
icke i den ställning att den kunde segra. Den
kunde därför icke heller detronisera den
republikanska regeringen, vilken nominellt
fortsatte att vara ”maktens innehavare” i det
republikanska området.
Men denna regering hade praktiskt taget
ingen makt bakom sig. Ty den gamla
statliga militärapparaten. befann sig i
kontrarevolutionens händer och de 15 procent som
återstodo voro splittrade och sönderhackade och
kunde icke tjäna som fysiskt våldsunderlag, för
att regeringen skulle kunna hävda sig.
Statsapparaten var på detta betydande område
fullständigt desorganiserad och här torde i det
allra närmaste CNT—FAI—FIJL-.s i förra
numret av ”Syndikalismen” citerade uttryck
om statens försvinnande kunna tillämpas. I
I denna situation ådagalade också regeringen
hur huvudlös och tanklös den verkligen var
inför kontrarevolutionen. Denna måste
bekämpas med dess egna medel: våldet. Något
annat alternativ fanns icke. Men regeringen
kunde inte ta upp kampen, eftersom den inte
hade någon militärapparat till sitt förfogande.
Initiativet till den organiserade kampen mot
kontrarevolutionen kom från anarkosyndika-
listerna, vilka med en beundransvärd elan
kastade sig i bräschen för angreppen mot den i
kontrarevolutionens besittriing varande
militärapparaten, stormade dess kaserner och
erövrade dess vapen i Barcelona, Madrid,
Valencia etc.
Icke nöjande sig med detta togo de
anarko-syndikalistiska organisationerna omedelbart
initiativ till skapandet av en folkmilis, ett
in-tendenturväsen för denna, en krigsindustri etc.
Detta nyskapande skedde efter syndikalistiska
linjer. Miliskårerna skapades av syndikaten,
ibland också av partiorganisationerna, men
alltid av arbetarsammanslutningarna. Kontrollen
över milisapparaten stannade hos
arbetarorganisationerna. Mest utpräglade voro väl dessa
förhållanden i Katalonien, där CNT var den
obestridde behärskaren av situationen.
Krigsindustrien låg på samma sätt i händerna på
syndikaten. Hela den nya militära (vi behålla
denna benämning i brist på en bättre)
maktapparaten kontrollerades nu av det
revolutionära proletariatet, vilket samtidigt med
upptagandet av försvaret mot kontrarevolutionen
också börjat genomföra en social revolution
och likvidera kapitalismen.
Situationen var nu denna: å ena sidan en
kontrarevolution, som till 85 procent var i
besittning av den statliga, militära
maktapparaten, å andra sidan en republikansk regering
utan makt och en revolutionär arbetarklass
som höll på att bygga upp ett socialistiskt
samhälle och en ny militärapparat, vilken icke
kontrollerades av regeringen utan av
arbetarnas organisationer. Makten låg förankrad hos
arbetarna.
Så länge kontrollen över milisen låg fast i
händerna på arbetarnas organisationer,
kunde det aldrig vara någon risk för, att armén
kunde användas mot arbetarna eller deras
sociala revolution. Möjligheten för en ny
kontrarevolution på det republikanska området
kunde först uppstå, i händelse arbetarnas
organisationer lämnade ifrån sig kontrollen över
milisen och denna omvandlades till en reguljär
militärarmé i statens händer och på vanligt
sätt kadaverdiseiplinerades. Och den
möjligheten kom i och med CNT—FAI:s inträdande
i de republikanska regeringarna. Som en
logisk och ofrånkomlig konsekvens härav kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
