Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
folket har fördrivit drottning Isabella ... Den
republik, som proklameras bygger på de
självständiga provinsernas federation, ty det är den
enda regeringsform som erbjuder garantier för
folkets frihet, och den skall också till slut ge
dödsstöten åt statens auktoritära, allt
uppslukande makt. Det finns intet tvivel...
Friheten utan politisk jämlikhet, och denna utan
ekonomisk jämlikhet, är blott en lögn”.
(Manifest från ”Internationalen” till Spaniens
arbetare i oktober 1868.) I juni 1870 förklarade
den första spanska arbetarkongressen i
Barcelona: ”Arbetarna måste avstå från varje
samarbete, som har till ändamål att
genomföra den sociala omdaningen genom politiska
reformer, de måste tvärtom lägga ned all sin
aktivitet på det fria uppbyggandet av sina
fackliga organisationer, vilka ensamma kunna
säkra den sociala revolutionens framgång.
Denna federation (fackföreningsrörelsen) är
arbetets sanna representation och måste
genomföras vid sidan av den politiska
regeringen.”
Anselmo Lorenzo säger i sina minnen (El
Proletariado Militante) om tendenserna inom
denna de spanska arbetarnas första
organisation: ”Internationalisterna (så kallade sig
Spaniens revolutionära arbetare) betraktade sin
organisation inte endast som ett kampmedel,
utan också som deii vetenskapliga grundvalen
för den sociala organisation, (som skulle
förverkligas). Därför hämtade sektionerna och
federationerna kraft ur solidaritetens anda,
därför utarbetade de statistik och organiserade
motståndet mot kapitalet, men samma
federationer och sektioner hade efter den sociala
revolutionens seger som uppgift att garantera
dess ständiga fortbestånd, säkra
tillfredsställandet av ögonblicket behov o. s. v. De
förutsågo, att den dag måste komma, då den
kapitalistiska marknaden försvann, och att det
då var nödvändigt att ha en förnuftig och
direkt praktisk ersättning för den. Det är klart,
att så svåra problem ännu inte kunde lösas
fullständigt, men det var redan av stort värde,
att problemet överhuvudtaget ställdes riktigt
och att idén spreds.”
Dessa revolutionära arbetare ha aldrig som
sina tyska klassbröder utläst sina framsteg
i valsiffrorna. Den gamla tyska socialdemokra-
tins serie av valsegrar innebar praktiskt den
socialistiska rörelsens förfall, som beseglades
genoin dess bankrutt under Weimarsystemet och
det kamplösa sammanbrottet inför Hitler. Den
spanska utvecklingen förde däremot till den
antifascistiska masskampen av år 1936. För
övrigt blev den reformistiska
fackföreningsrörelsen i Spanien (UGT) t. o. m. numerärt
nästan ständigt underlägsen den revolutionära
(CNT). Endast när under den republikanska
perioden 1931—33 platser och privilegier
utdelades i massor, fick UGT ett motsvarande
uppsving. 1935 drevos sedan de
småborgerliga massorna och de arbetare, som hittills
stått likgiltiga eller fientliga till klasskampen,
av kommunisterna in i UGT. Spaniens
socialistiska parti deltog redan 1882 för första
gången i Cortesvalen, men led ett fullständigt
fiasko, trots att det existerade en kraftig
revolutionär arbetarrörelse. 1915—21 svängde
detta partis medlemstal mellan 20,000 och
30,000, och 1926 kommo sex representanter för
partiet in i cortes. De hade emellertid inte
ryckt in i parlamentet direkt som socialister
utan genom ett valförbund med
republikanerna. Detsamma var fallet med den stora
socialistiska fraktionen i cortes av år 1931 och med
den kommunistiska fraktionens första
framträdande i cortes 1936 (med 16 ledamöter). I
båda fallen var det fråga om gemensamma
listor med den borgerliga vänstern och inte
om klasspartiers kandidaturer. Den
procentuella andelen av marxistiska ledamöter var
t. o. m. bestämd på förhand. Därför finns
det ingenting ytligare än de betraktelser över
den spanska arbetarrörelsen efter 1931, som
bygga på de nakna cortesledamotssiffrorna.
Vi ha emellertid inte för avsikt att i detta
sammanhang ge en skildring av den
revolutionära spanska arbetarrörelsens teoretiska
och praktiska utveckling, utan endast
framställa dess ståndpunkt till de problem, som
kommit i förgrunden genom fascismens seger i
de centraleuropeiska länderna. Denna
ståndpunkt är på det allra intimaste förknippad
med namnet på den spanske
anarkosyndikalis-ten Yaleriano Fernandez Orobon, som dog
föga mer än trettio år gammal strax före det
spanska inbördeskrigets utbrott.
I februari 1934 — CNT :s och anarkisternas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
