Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
press var förbjuden i hela landet, liksom för
det mesta under den spanska republikens
glanstid, medan däremot reaktionen, då under
Gil Robles ledning, och den militära
kamarillan öppet arbetade för sin kommande
framstöt — publicerades i den oavhängiga
republikanska Madridtidningen ”La Tierra” en
uppseendeväckande artikelserie av den unge, i
landets arbetar- och intellektuella kretsar
bekante och uppskattade anarkosyndikalisten
Fernåndez Orobon. Hans framställning
skulle komma att bilda epok. Den vände sig med
kritik men också med praktiska idéer och
förslag till militanterna i CNT och UGT och
rönte till att börja med inte tillräcklig
uppskattning på någondera sidan, ja avvisades t. o. m.
energiskt av egna kamrater. Men 1936 blevo
Orobons idéer riktningsgivande för det arbete,
som utfördes av CNT och de revolutionära
arbetarmassorna inom UGT. Blott
borgarklassens och de imperialistiska västmakternas
representanter (kommunisterna) motsatte sig
den tendens, vars grundlinjer skisserats av
Orobon och som sedan i olika former och
grader bibringades massorna genom händelsernas
egen makt, först i Asturien oktober 1934 och
sedan under den stora antifascistiska och
socialrevolutionära rörelsen 1936—37.
Orobön inledde sin artikelserie med en
framställning av den reformistiska politikens
sammanbrott. Det var vid en tidpunkt då
UGT:s vänstra flygel — Largo Caballero —
själv erkände sin politiks fiasko. Largo
Caballero lutade efter sitt avsked från den mest
renodlade reformismen närmast åt
kommunisterna, och kallades därför av dessa ”den
spanske Lenin”. Orohön insåg emellertid
klart, att problemet inte bestod i att mot den
dagligen alltmer hotande fascismen helt enkelt
ersätta den tidigare reformistiska
ledarepolitiken genom en ny linje med
stalinistisk-dikta-torisk tendens. Det främjade varken kampen
för socialismen, Spaniens befrielse från
utländskt imperialistiskt inflytande, eller
motsvarade den spanska arbetarrörelsens anda. Den
trängande nödvändiga kampen mot fascismen
kunde inte upptagas genom att skjuta undan
den tyska socialdemokratins metoder till
förmån för Moskvas. Det spanska folket hade
något eget att ge, som visade utöver dessa
båda metoder.
Orobön krävde arbetarenhet för den direkta
kampen mot fascismen. Denna kamp skulle
samtidigt rikta sig mot fascismens grundvalar
i det kapitalistiska systemet självt. Detta var
i viss mening också Caballeros uppfattning.
Den i det borgerligt-politiska livet formade
politikern och rutinmänniskan skulle
emellertid först komma till en grundligare insikt,
när han 1937 såg Moskvas tjeka i arbete och
själv som ministerpresident blev offer för den.
Men syndikalisten Fernåndez Orobön
utvecklade arbetarenhetens idé i skapande socialistisk
anda redan två år före de händelser, som han
aldrig själv fick uppleva.
Orohön jämförde kommunisternas,
socialisternas och anarkisternas krav och drog
följande slutledning: ”Ingen av dessa rörelsers
specifika teoretiska grundvalar kunna tjäna
som plattform för enheten... Om varje tendens
trotsar på att fasthålla sin principförklaring
som en allians’ oföränderliga grundval, blir
denna praktiskt omöjlig .. . Largo Caballero
talar ”om den fullständiga erövringen av den
politiska makten”, kommunisterna vilja
”proletariatets diktatur” och anarkosyndikalisterna
sträva efter att upprätta den ”frihetliga
kommunismen” varvid de ta jordbrukskommunerna
och de industriella arbetarorganisationerna som
uppbyggandets celler. Dessa begrepp gå
tämligen isär, varvid kan anmärkas, att medan
kommunisterna och socialisterna uteslutande
uppställa taktiska fordringar på sitt
program, kännetecknade av föreställningarna om
”politisk makt” och diktatur, så uppställa
anarkosyndikalisterna ett särskilt och
fullständigt socialt system. Från dessa tre
ståndpunkter måsto det avlägsnas, som gör att de
utesluta och motsäga varandra.”
Orohön fastslår vidare, att kraven på
blotta övertagandet av den politiska makten,
för att nu inte tala om diktaturen, väcka
misstro bland de spanska arbetarna, ty massorna
vilja inte veta av något enkelt utbyte av
makthavare. Efter erfarenheten med republiken
är det klart, att kampen mot fascismen måste
omsättas i gripbara, positiva sociala
omdaningar. För de spanska revolutionärerna var
detta en självklar sak, för de rent politiskt
inställda, ännu i borgerligt tänkande insnärjda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
