Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
antifascisterna i andra länder må sedan detta
krav ännu i dag vara en nyhet.
Kampen mot fascismen inåste förbindas med
ett socialt program. Då alla socialistiska
riktningar i grunden ha samma slutmål, nämligen
ett samhälle utan klasser och stat, borde
arbetarrörelsen sträva efter att skrida så långt
fram i denna riktning som förhållandena
tilllåta. ”Det innebär, att man inte samtidigt
med den nya ordningen lättfärdigt skall skapa
tvångsorgan, blott för att tillfredsställa en
bestämd tendens och dess recept, utan blott de,
som äro absolut nödvändiga medel för att
verksamt dirigera det revolutionära arbetet.”
Hela det gamla systemets regerings- och
un-dertryckningsmaskineri måste utrotas radikalt.
För att slå ned klassfienden behövs ingen
kronisk diktatur utan blott ett efter
förhållandena lämpat användande av det ”revolutionära
våld”, som Bakunin kräver för
övergångsperioden. ”Byråkratism’’ och ”bonapartism”
betecknar Orobön som varje revolutions stora
faror. Utgående från dessa tankar kommer
Orobon till den ”formel, som vi anse att alla
kunna acceptera, nämligen den revolutionära
wbetardemokratin. Denna grundval motsvarar
ungefär innehållet i den bajerska
rådsrepubliken 1919, under vilken, tills den dränktes i
blod av Noske, samarbete var möjligt mellan
vänstersocialister som Toller, kommunister
som Levine, och anarkister som Landauer och
Miihsam. Den revolutionära
arbetardemokra-tin är direkt förvaltning genom arbetarklassen,
en säker broms mot partidiktaturen och en
garanti för utveckling av revolutionens alla
krafter och initiativ.”
Det kan naturligtvis aldrig vara arbetarnas
uppgift att införa en ny förvaltning av de
offentliga angelägenheterna, ja t. o. m. bringa
offer för ett nytt makttillstånd, under vilket
den kapitalistiska ordningen upprätthålles.
”Därför förefaller det oss otillräckligt att
uppställa en rent politisk paroll. Som väsentligt
måste i stället betraktas socialiseringen av
produktionsmedlen, det oerhörda arbetet att
sammanfoga och organisera en ekonomi på
ny grundval. Denna uppgift kan inte
anförtros åt en centralregering, utan endast åt
de fackliga och kommunala organ, vilka som
producenternas omedelbara och direkta repre-
Stalin till Keops: ”Du höll på och byggde
din pyramid under tvåhundra år, imian den
blev färdig. Jag har klarat av min på fem år.
(Kladderadatsch, Berlin.) * I
sentanter måste vara den nya ordningens
grundpelare var och en på sitt område. Det
måste redan på förhand fastställas, att, fastän
en allmän inordning i en gemensam teknisk
plan är nödvändig, så tillkommer ledningen av
de ekonomiska funktionerna såväl i lokal som
nationell skala arbetarkollektiven. På detta
sätt vilar revolutionen på ett nät levande och
ändamålsenliga celler...”
I fortsättningen likställer Orobön den
revolutionära arbetardemokratin med flertalet
arbetares rätt att bestämma den nya ordningens
sociala gestaltning, som har en vittgående
socialisering till grundval, och vilken måste sätta
en stegring av produktionen och en höjning
av massornas levnadsstandard genom en
rättvis fördelning av konsumtionsartiklarna som
omedelbart mål. En väsentlig politisk
grundval blir arbetarkollektivens rätt att
kontrollera, återkalla och utbyta alla nödvändiga
verkställande organ.
Fernåndez Orobön fastställer i slutet av sitt
arbete, att genomförandet av en revolutionär
arbetardemokrati helt visst inte är identiskt
med den frihetliga socialismens fulla förverk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
