Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den spanska
revolutionen
Av Albert de Jong
Vi fortsätta att återgiva den värdering eller
kritik, som kommit CNT:s ledning till del
ifrån medlemmar inom IAA. Denna kritik är
icke tillkommen för kritikens skull utan för
att fastställa de svagheter eller felgrepp, som
ledde till den spanska revolutionens nederlag,
och för att därav kunna dra lärdom. Den
spanska revolutionen har gett den
syndikalistiska rörelsen en utomordentlig fond av
erfarenhet och det gäller att rätt utnyttja
densamma. Den spanska revolutionen blev
visserligen nedkämpad, men den visade också, hur
arbetarna kunde likvidera kapitalismen och
bygga upp en socialistisk samhällsordning.
Och på detta område — det viktigaste — var
syndikalismen segerrik. Det gäller nu att lära,
så att man nästa gång också kan övervinna
motståndarna icke bara ekonomiskt, utan också
politiskt och militärt.
I detta och ett följande nummer införa vi
utdrag ur den värdering, som kamrat Albert
de Jong underkastat CNT :s metoder och
principer. i Albert de Jong är redaktör för den
holländska broderorganisationens organ ”De
Syndikalist”.
I. ”Ministerialismen”
Ett av de märkligaste fakta i den spanska
stridens utveckling är utan tvivel
anarko-syndikalisternas inträdande i en statsregering.
Den spanska revolutionen — sade kamraterna
i CNT—FAI — hade redan från första början
att kämpa med stora svårigheter: proletariatet
i de andra länderna följde icke exemplet från
de spanska arbetarna, vilka blevo isolerade.
De voro direkt invecklade i ett krig mot
Franco, som fick stöd av Tyskland, Italien och
Portugal. De så kallade demokratiska länderna
förde en politik, som i verkligheten gick ut på
att strypa den spanska revolutionen och
förhindra anarkosyndikalismens seger. De
anarko-syndikalistiska rörelserna i de s. k.
demokratiska länderna voro för svaga för att korsa
denna regeringarnas politik. Arbetarrörelsen
av den marxistiska skolan stod principiellt
mestadels avgjort fientlig gentemot CNT—
FAI. Faran för en intervention från
England—Frankrikes sida i händelse av en
revolution i anarkosyndikalistisk anda ansågs icke
vara blott inbillning. Avsättningen av
regeringen i Madrid eller Barcelona hade
inneburit, att alla utländska stater skulle ha
erkänt Franco. Azaiia och Companys, som ville
fly ur landet, tvingades av våra kamrater att
stanna kvar på sina poster för att därigenom
förebygga, att Spanien förintades av alla
kapitalistiska makter. Då CNT—FAI icke var
lika stark i hela Spanien som i Katalonien, så
blev fascismen visserligen förintad där på
några få dagar, men icke över hela landet.
Striden fick karaktären av ett krig, som
ställer andra krav än inbördeskriget på gatorna.
Revolutionen själv hade kallat till liv många
organ, som trädde i kapitalismens och statens
ställe. Men organiserandet av försvaret mot
Franco låg i händerna på madridregeringen.
Våra kamraters kolonner lät man med full
avsikt vara utan vapen. CNT igångsatte sedan
tillsammans med den anarkistiska ungdomen
en stor kampanj för tillsättande av ett
nationellt försvarsråd, sammansatt av de
antifascistiska organisationerna. Men denna idé fick
intet stöd av någon annan antifascistisk sektor.
Det militära läget var bedrövligt. De
fascistiska arméerna ryckte fram: Madrid hotades.
En enda möjlighet för våra kamrater att få
inflytande och kontroll över krigföringen
bestod i att gå med i regeringen. I detta syfte
satte de då i gång en framgångsrik kampanj,
fastän de i början av revolutionen hade vägrat
mottaga de av Largo Caballero erbjudna
ministerportföljerna. I Katalonien hade de också
övertagit regeringsansvaret bara för att icke
lämna makten i händerna på andra. Sedan
i juli 1936 hade nämligen de numera vida
starkare socialdemokraterna och kommunisterna
förenat sig i PSUC.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
