Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kamraterna i Spanien gingo således in i
regeringen för att kunna kontrollera
krigföringen och göra slut på det sabotage, genom
vilket deras arméer fingo vara utan vapen.
Den 19 juli hade de ”för formens skull” och
gentemot de demokratiska staterna låtit
regeringen i Spanien och Katalonien finnas
kvar. Initiativet till kampen, vilket helt och
hållet låg i de anarkosyndikalistiska
arbetarmassornas händer, hade sedan övergått till
regeringen. För att uppnå kontroll däröver var
CNT nu i strid mot sina principer nödsakad
att själv gå med i regeringen.
I ”De Syndikalist” för den 23/4 1938 har
Schapiro kritiserat CNT:s taktik i denna
punkt och det var icke första gången. Han
skrev därvid bland annat:
”CNT fordrade först — ultimativt —
tillsättandet av ett försvarsråd. Detta ultimatum
tegs ihjäl och CNT förskansade sig bakom
kravet på fyra ministerportföljer, däribland
för finans- och krigsdepartementet. Detta
villkor var som minimiprogram ett eonditio sinc
qua non. Då man fick kommando- och
kontrollposterna, kunde CNT hoppas att leda
kriget och revolutionen. Slutligen tillerkändes
CNT enskilda ministerportföljer, men dessa
voro helt och hållet av underordnad betydelse
och erbjödo ingen enda möjlighet för CNT att
genom dem utöva någon kontroll eller taga
ledningen i sina händer.
Att man trots allt aeeepterade tre
överflödiga och onyttiga ministerposter var, till och
med sett ur rent taktisk synpunkt, ett grovt
fel av CNT. Ur principiell synpunkt, ur
anarkistisk synpunkt, — ja, t. o. m. ur
revolutionär synpunkt var kravet att gå med i den
existerande regeringen redan ett kardinalfel, som
betecknade att man — om också bara för
tillfälliga syften — accepterade staten som ett
verktyg, vilket skulle kunna organisera
kampen mot den s. k. gemensamme fienden (och
det till på köpet i arbetarnas intressen!).”
Ministerialismen gjorde icke något slut på
sabotaget mot de anarkosyndikalistiska
fronterna. Sabotaget fortsattes och användes av
kommunisterna som ett medel att tvinga
mili-tanterna till att godtaga den
kontrarevolutionära militariseringen, som för övrigt
genomfördes i överensstämmelse med de anarkistiska
ministrarna.
Och hur föga ministerialismen är i stånd att
framtvinga en kontroll över den militära
organisationen, visade Barcelonas fall. Försvaret
av denna stad och hela Katalonien var
försummat, utan att arbetarmassorna visste det. Då
våra kamrater fingo veta detta och ville återgå
till sin gamla beprövade revolutionära
krigföring, var det för sent och de saknade för
övrigt också medel därtill.
IAA:s presstjänst har utan kritik återgivit
fakta, men dessa fakta tala för sig själva. Vi
läsa där:
!/■ amrat Santillån framhåller i sin rapport
i’ att sammanbrottet i Katalonien hade en
vida mindre militär än politisk karaktär. Ty
man upphörde att kämpa i Katalonien, man
bara fortsatte att draga sig tillbaka under de
kommunistiska officerarnas befäl. Och
sammanbrottet var ett sammanbrott för den politik
som fördes av Negrin under kommunistiskt
inflytande.
Upprepade gånger hade våra kamrater gjort
föreställningar hos regeringen, men alltid med
negativt resultat. Man närmade sig tiden för
den av Franco förberedda stora offensiven på
den katalanska fronten. Våra kamrater gjorde
nya framställningar hos Negrin. De
bevärdi-gades inte med ett svar. Inom armén ökade
tendenserna till upplösning och demoralisation.
På det ekonomiska området rådde kaos. Det
fanns en byråkrati och en apparat för den
”offentliga ordningen” som omslöt flera
människor än antalet vid fronten kämpande
soldater.
Offensiven närmade sig. Våra kamrater
undersökte fronten. Demoralisationen befann sig
i farlig tillväxt. Befästningsanläggningama
voro ofta odugliga. De bästa yrkesofficerarna
med antifascistiskt föregående, som kämpat på
folkets sida sedan den 19 juli voro
undanträngda av tvivelaktiga element och hade
isolerats. En grupp sådana begärde en dag pass
hos regeringen för att resa till Kina och slåss
mot fascismen, eftersom det icke förunnades
dem att få göra det i Spanien. Äntligen
kallade regeringen representanterna för
organisationerna och partierna! Äntligen! Negrin
talade om fjolårets offensiv vid Ebro,
förklarade att regeringen vidtagit åtgärder för att
stoppa den förestående Franco-offensiven och
bjöd på champagne. Våra representanter
bugade sig kyligt och avlägsnade sig. De voro
oroade av regeringens lättsinniga optimism.
Så började offensiven och våra kamraters
förutsägelser och varningar besannades i allt
för hög grad. Armén kämpar inte, den flyr
och lämnar vapnen efter sig. Undantag
utgjordes av styrkor där den frihetliga rörelsen
hade sina män i leden, men då i regel även här
fanns kommunistiska överkommandon, så blev
upplösningen ofrånkomlig.
Vissa av de anarkosyndikalistiska trupperna
krävde, att man till varje pris skulle bita sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
