Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måste vi utestänga de politiska partierna
under parollen: ”All makt åt arbetarna och de-
ras fackföreningar!”
Att CNT ieke ensam kunde genomföra
revolutionen eller föra kampen mot Franco, är
riktigt. Båda äro den samlade arbetarklassens
uppgift, som i den sociala revolutionen tar
makten i sina händer och var beredd därtill i
juli 1936. Detta hade bort ske över huvudet
på alla borgerliga element,’ över huvudet på
makthavarna och de politiska partierna genom
producenterna.
Vad vi här återgivit är ingen kritik
”bakifrån eller efteråt” — det tjänar ingenting att
kritisera efteråt. — Nej, det är kritik, som
utövades redan åren 1937—1938 av militanter
inom olika sektioner av IAA. Redan då
påpekade de, att inte det minsta var att vänta
från de demokratiska regeringarna i fråga om
stöd för en avgörande kamp mot fascismen. I
stället för att hoppas på dessa regeringar hade
de spanska kamraterna genom den
konsekventa revolutionen bort vädja till de revolutionära
känslorna hos arbetarklassen utanför Spanien.
Kampen mot fascismen kan föras på ett
avgörande sätt endast genom den sociala
revolutionen. Endast den kan ge folket kraft att
hålla ut i striden och vinna seger.
Utan revolution kan resultatet inte bli något
annat än en kapitalistisk statsregim, som till
sist överallt antar en öppen eller förtäckt
fascistisk karaktär.
Så långt den kritik, som utövades redan två
år före den i Spanien tillämpade politikens
tragiska slut.
III. Mililariseringen
Isin kamp mot fascismen ha kamraterna i
CNT—FAI utan tvivel handlat i motsats till
de antimilitaristiska principerna. Det
organiserade våldet är icke emot våra principer, men
väl militariseringen. IAA:s principförklaring
lämnar intet tvivel härom. Den säger:
Fastän syndikalisterna äro motståndare till
varje organiserat våld, även om det låge i
händerna på en revolutionär regering, så ignorera
de icke, att den avgörande fasen i kampen
mellan det kapitalistiska I dag och det
frikommunistiska I morgon icke kommer att försiggå utan
konflikter. De erkänna därför våldet som ett
försvarsmedel mot de regerande klassernas
våldsmetoder i. kampen för ockuperandet av
Förslag till mj fana för de samverkande
nazistiska och bolsjevikiska diktaturerna.
(Le Rire, Paris.)
arbetsplatserna och jorden genom det
revolutionära folket. Liksom de revolutionär-ekonomiska
arbetarorganisationernas expropriering av
jorden och företagen måste genomföras i
praktiken och ledas in på den sociala revolutionens
banor, så får icke heller revolutionens försvar
överlåtas åt en viss militär eller annan
organisation, som står utanför de ekonomiska
grupperingarna. Tvärtom måste det anförtros åt
massorna själva och deras ekonomiska organisationer.
Det är således klart, att IAA erkänner
nödvändigheten av ”det organiserade våldet” —
en ståndpunkt som upprätthölls på
IÅA-kon-gressen 1935 med största möjliga majoritet.
Men militariseringen stod utan tvivel i motsats
till IAA:s principer, ty den betecknade, att det
revolutionära Spaniens försvar anförtroddes
åt vissa militära organisationer utanför de
ekonomiska sammanslutningarna; den
betecknade att det organiserade våldet togs i
besittning av en regering.
Ätt militariseringen i Spanien var en direkt
följd av våldets erkännande är absolut
oriktigt. Det är helt andra orsaker, som
inverka. De spanska kamraterna befunno sig i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
