Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett tvångsläge på grund av beroendet av de
ryska vapnen och på grund av det sabotage,
som bedrevs mot dem. Huruvida det verkligen
skulle ha varit omöjligt att få vapen för god
betalning på annat håll än just i Ryssland,
kan här lämnas utan avseende. Våra kamrater
voro övertygade om, att Spanien var
avhän-gigt av Ryssland på grund av vapnen, och de
hade ingen kontroll däröver.
De hade ingen kontroll däröver, och däri
ligger också nyckeln till förklaringen av
mili-tariseringen. IAA:s principförklaring vill se
det militära försvarets organisering anförtrodd
åt massorna själva och deras ekonomiska
sammanslutningar. Men för att möjliggöra detta
måste också makten ligga i massornas och deras
ekonomiska organisationers händer.
Det första villkoret härför är den segerrika
revolutionen och statens avskaffande. Ingen
av dessa betingelser var uppfylld i Spanien.
Revolutionen var icke fullständig, staten var
bibehållen. Kamraterna, som samarbetade med
”marxistiska” och borgerliga partier, gingo
själva med i regeringen. Hur kunde det då
bli annorlunda, än att också det väpnade
försvaret mot fascismen låg i regeringens händer?
Kamraterna hade gått med i regeringen just
för att få kontrollen. Men en väpnad makt i
händerna på vilken regering som helst är alltid
militärisk. Den spanska regeringen och de
politiska partierna voro inga representanter för
militariseringen av nödvändighet, utan av
princip. Deras mål var alltid att genom
militarismen regera över folket och mot folket.
Den väsentliga orsaken till militariseringen
i Spanien låg i det faktum, att icke all makt
kommit i arbetarnas, böndernas och
soldaternas händer, utan i stället statsmakten
upprätthölls.
Härom kan ingen meningsskiljaktighet råda
mellan anarkister. Frågan om, huruvida
organiserat våld i det revolutionära folkets händer
på grund av militärteknikens krav likväl skulle
ha lett till militarisering, har icke besvarats i
Spanien, ty detta våld var icke i
arbetarmassornas och deras egna organs händer: det låg i
regeringens och statens händer.
Militariseringen hängde alltså helt och
hållet samman med hela den i Spanien
företrädda politiken och var en direkt följd av
denna. Olika ledande män inom CNT
försvarade den också som sådan. De anförde som
argument för sin ståndpunkt, att kampen tidigt
ändrat karaktär. Gatustriderna ersattes av
striden på öppna fältet, som ställer helt andra
krav. Enhetligt uppträdande var ett krav
gentemot Franeos arméer, vilka ständigt vunno
terräng. Kampanjen för upprättande av ett
nationellt försvarsråd vann ingen genklang
utanför de egna leden. Tillståndet vid
fronterna var betänkligt. Madrid var hotat.
Francos arméer ryckte allt längre fram varje dag.
Entusiasmen bland massorna sjönk. Gentemot
de väl disciplinerade fascistiska arméerna var,
enligt våra kamraters mening, ett metodiskt
och disciplinerat uppträdande av de
revolutionära arméerna en första förutsättning. Men
härvidlag fattades mycket. Diskussioner om
den metod, som skulle följas, försvagade
fronten.
Inom IAA:s led ha också dessa
uppfattningar underkastats en allvarlig kritik, en kritik,
som ser orsaken till den tillämpade taktiken i
den omständigheten, att julirevolutionen 1936
ieke drev bort de regerande i staten. I sådant
fall hade krigföringen legat i de revolutionäras
händer. Krig och revolution kunna icke
skiljas åt, enär den revolutionära syndikalismen
bara för ett krig: det revolutionära kriget,
d. v. s. revolutionens försvar. Det finns ingen
annan möjlighet att övervinna faseismen än
revolutionen. Att lämna krigets ledning i
händerna på de borgerliga, socialdemokraterna och
stalinisterna, det innebär att sätta revolutionen
i fara, för att inte säga att det betyder ett
säkert förräderi, då de senare ieke se
revolutionen utan en borgerlig-kapitalistisk stat som
krigets mål.
Om de första dagarnas hänförelse senare i
själva verket minskades, så är det inget tvivel
om, att detta berodde på, att folket icke hadc
vapen. Folket måste också vara säkert på, att
det för kriget för sina egna intressen och icke
missbrukas för andra ändamål. Det är varje
revolutionärt krigs stora kraft.
Det är alldeles oriktigt att tala om Francos
väldisciplinerade fascistiska arméer, som om
dessa skulle kunna bilda något efterföljansvärt
exempel eller förebild. Disciplinen inom de
militaristiska arméerna beror på officerarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
