Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilket de offrade alla omedelbara möjligheter
att förbättra arbetarklassens läge. Det gällde
att stegra produktionen och i övrigt sörja för,
att intet nytt skikt av parasiter kunde suga
profit ur folkets offer. Den största och
intressantaste manifestationen av socialistisk
arbe-tarvilja i denna konstruktiva och frihetliga
mening var tvivelsutan CNT-syndikatens och
kollektivens stora ekonomiska plenum, som hölls
i Valencia januari 1938. Den av CNT
kontrollerade sektorn var störst, ja, avgörande inom
det spanska näringslivet. CNT sökte att
an-spänna denna sektor till högsta prestation
efter cn stor plan, som samtidigt verksamt
kopplade den samman med resten av det spanska
näringslivet, vilket måste betraktas som ett
helt. Denna koncentration inom det
kollektiviserede näringslivet skulle inte åstadkommas,
genom att företag och åkrar utlämnades åt
staten, dess byråkrati och de politiska partier,
som behärskade den, utan medelst ett
planmässigt samarbete mellan producent- och
konsumentorganisationerna — av egen kraft och
genom egna medel. Som kontrollinstans över
hela näringslivet och högsta
planhushållnings-organ föreslog konferensen skapandet av ett
högsta ekonomiskt råd, i vilket jämte ett lika
antal representanter för CNT och UGT också
representanter för staten skulle ha säte och
stämma — det senare en naturlig eftergift för
situationens krav. Ändamålet med denna
institution skulle emellertid vara att utbygga och
skydda det arbetarförvaltade näringslivet och
säkra dess konsekventa vidareutveckling. Mot
spekulanter inom de småborgerliga skikten,
som på nytt började att berika sig under
kommunisternas skydd, rekommenderade plenum
som konstruktivt-ekonomiskt skydd en
intensifiering av den konsumentkooperativa
distributionen. För alla det spanska näringslivets
specialproblem tillsattes studiekommissioner,
och riktlinjer för deras arbete fastställdes av
konferensen. Det gällde att försvara och
utbygga den nya spanska arbetardemokrati, som
var den antifascistiska kampens innehåll och
mål. De revolutionärt-syndikalistiska arbetarna
hade genom aktion skapat nya sociala fakta,
de reformistiska organisationerna, som aldrig
haft detta mål, hade accepterat nydaningarna,
och mer eller mindre ärligt deltagit i deras ge-
staltande. Anarkosyndikalisterna å sin sida
stodo inför det faktum, att en del av deras
mål hade blivit verklighet inom ramen av den
ännu existerande statliga ordningen, och detta
i ett ögonblick då den sociala revolutionen inte
kunde drivas vidare till ett fullständigt
likviderande av den gamla ordningen, därför att
yttre förhållanden och världsproletariatets
passivitet inte tillät det. De tvingades på detta
sätt godtaga en begränsning av sina
strävanden och ett erkännande av realiteter, som de
förut inte varit beredda att teoretiskt erkänna.
I en motsägelsefylld och politiskt ytterst
komplicerad situation blev alltså den tendens till
arbetardemokrati, som Fernandez förordat,
under nästan tre år levande verklighet i Spanien.
Detta var kärnan av vad som kallades
anti-fascism i Spanien. Kampen förlorades. Men
nederlaget var hedersamt, och under kampen
nåddes en ny etapp i den spanska
revolutionens utveckling. När revolutionen sätter in på
nytt, kan den från denna nya nivå nå en ännu
högre.
IV.
Ändamålet med denna framställning är, att
medverka till en nyorientering av
arbetarrörelsen utanför Spanien, som sedan de
fascistiska genombrotten står inför ruinerna av sina
tidigare uppfattningar och som förlorat
positioner, vilka betraktades som ointagliga.
Utifrån de idéer, som Gustav Landauer
formulerat över kampen för socialismen, över de
krav som Orobon Fernandez ställde på den
spanska arbetarrörelsen fram till folkresningen
1936—39 synas mig vissa linjer leda till en
utveckling av den socialistiska tanken och den
sociala befrielsekampen, som är av betydelse i
nuvarande situation.
De viktigaste lärdomarna äro enligt min
uppfattning följande:
1. Antifascismen kan aldrig vara en den
borgerliga formaldemokratins sak. Denna är
nämligen ingenting annat än ett
övergångsstadium till fascismen. Arbetarrörelsen måste ge
antifascismen ett socialt innehåll. Här ges
möjlighet för arbetarrörelsen till
självbesinning och till ett slutligt befriande från den
borgerliga politik, som den så länge varit
fängslad i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
