Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Partier, syndikalism
och rådssystem
Av H. Rodriguez
I.
Den nuvarande krisen inom den
kapitalistiska samhällsordningen är samtidigt oekså
<’ii kris för arbetarrörelsen. Eller rättare sagt:
arbetarrörelsen existerar numera bara till
namnet. Den utgör ingenstädes någon ens
minimalt medbestämmande maktfaktor — för att
alls ieke tala om att den utövar något
utslagsgivande inflytande.
Arbetarrörelsen var ursprungligen inställd
på den sociala frigörelsen, d. v. s. avskaffandet
av ekonomiska monopol och upphävandet- av
politiskt förtryck. Varje annat slags uppgift
skulle vara underordnad den sociala
frigörelsens stora mål och betraktas som medel.
Inställningen på små förbättringar i det
kapitalistiska vardagslivet och strävandet att erövra
politiskt medbestämmande under de nu
rådande förhållandena ha emellertid från medel
blivit självändamål; målet har därvid under
decenniernas lopp helt och hållet förlorats ur
sikte.
Om man bortser från, att i de flesta länder
små frihetliga och socialistiska organisationer
åtminstone kritiskt alltid hållit det
ursprungliga kravet högt, så kan man endast finna ett
enda land, som själv ägde en stor, på den
sociala revolutionen inställd arbetarrörelse,
nämligen Spanien. Men oekså där omslöt den bara
hälften av de organiserade arbetarna; den
andra hälften var reformistisk. Nu kan man alls
inte säga om den revolutionära spanska
syndikalismen, att den alltid har ”gjort i revolu-
tion”. Den har alltid också haft dagskrav och
syften för dagen. Den har kämpat för
ekonomiska förbättringar och gått in för politiska
fordringar.
Trots detta har den aldrig förlorat sig i
dags-politik; dess organisation har förblivit
självständig och icke utgjort någon del av den
bestående ordningen. Den dagliga kampen har
aldrig blivit ett självändamål: den förblev
alltid en skolning för den revolutionära
slutkampen. Hur var detta möjligt?
Varför ha å andra sidan de marxistiska
partierna förlorat varje makt, för att bli
enbart kuggar i den borgerliga statens
mekanism? Ty de socialistiska partierna, i alla
länder äro ingenting annat. Ännu värre äro de
kommunistiska partierna: hos dem är tanken
på arbetarnas självbefrielse helt och hållet
utdöd. De ha numera endast en strävan: att
anpassa sig efter varje fas av den ryska
utrikespolitiken, även om de därvid råka ur den
ena ytterligheten i den andra. Socialismen
synes för dem numera endast vara en
följdföreteelse av den imperialistiska expansionen
hos en främmande makt — det stalinistiska
Ryssland — vars makthavare ensamma avgöra
den väg, som skall beträdas.
I de fascistiska länderna ha
arbetarorganisationerna grundligt förintats. I de mer eller
mindre demokratiska staterna existera de
formellt — men i verkligheten ha de överallt
berövats sin makt. I den stora konflikten
mellan hitlerimperialismen och västmakterna
spelar arbetarrörelsen ingen roll — de stora
organisationerna ha ingenstädes det ringaste
inflytande på vad som sker.
II.
Arbetarrörelsens vanmakt tvingar till en
revision av de hittillsvarande grundvalarna
för den socialistiska kampen över huvud taget.
Man kan väl säga, att grundvalen för
arbetarnas alla hittillsvarande strävanden varit partiet.
Partiet var massans avantgarde, det kämpade
för ett politiskt inflytande eller för hela
”makten”, det dirigerade också de ekonomiska
organisationerna. Även genomförandet av
socialistiska åtgärder i händelse av en
”makt”-orövring var partiets uppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
