Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man kan mod fog påstå, att det inte är
socialismen, inte den socialistiska arbetarrörelsen
som lidit sammanbrott, utan partiet. Det medel
som insattes i denna kamp har visat sig
odugligt. I stället för att ena arbetarna har partiet
splittrat dem, ty det sönderföll snart i olika
fraktioner. I stället för att revolutionera
massorna har det fört dem in i den borgerliga
politikens utvägslösa irrgångar. Framför allt i
de nu fascistiska länderna kunna därför i dag
iakttagas vissa tecken till en ”partiskymning”.
Det gäller framför allt Tyskland. Utan att
arbetarna veta, vilken organisation det är, som
skall träda i de gamla partiernas ställe, ha de
en dunkel känsla av, att det vore bäst, om
dessa partier inte komme tillbaka.
Den forkapitalistiska samhällsordningens
sociala byggnad kännetecknades i Europa av
stånden. Partier funnos inte; de sociala
stånden voro på samma gång också bärarna av de
politiska striderna. Partiet uppstod först i och
med kapitalismen under loppet av den
borgerliga revolutionen.
Partiet utvecklade sig under kapitalismens
liberala epok i den fria konkurrensen mellan
de olika kapitalistiska skikten som ett medel
till politisk utjämning inom den bestående
samhällsordningen. De i det kapitalistiska
näringslivet verkligt eller förment intresserade
folkskikten äro ingalunda enhetliga; det är de
mest olika sociala kategorier med delvis rakt
motsatta intressen. Till kapitalismens
intressenter höra till och med privilegierade
obesuttna, vilka enligt socialistisk definition måste
betraktas såsom arbetare. För alla dessa
sociala skikt var partiet det givna medlet till
uppgörelse om fördelningen och utövandet av
makten.
Socialismen uppställde som sitt mål att
avskaffa de ekonomiska monopolen och den ena
människans herravälde över den andra. Den
uppstod som en frihetsrörelse av dem, som
icke voro intresserade av kapitalismen, d. v. s.
arbetarna (inklusive de intellektuella). Det var
socialismens tragedi, att den utvecklade sig till
ett politiskt parti. På så sätt måste den
nödvändigtvis bli en beståndsdel av den nuvarande
samhällsordningen samt förlora både sin
revolutionära energi och varje som helst
konstruktiv tendens.
Här måsto också anmärkas, att partiet under
tiden förlorar sin funktion som bärare av
den kapitalistiska samhällsordningen. Den
utvecklade kapitalismen utbredde sig över hela
jorden, marknaderna krympte ihop; de gamla
kapitalistiska områdenas inre köpkraft ökades
icke i proportion till de produktiva krafternas
utveckling. Krisföreteelser och tillspetsningar
av intressekonflikterna inom kapitalismen
började sätta den bestående ordningen i fråga.
Inom kapitalismen vidtog en
kollektivise-ringsprocess — det individuella initiativet hos
breda kapitalistiska lager inskränktes, staten
blev därtill i stor utsträckning näringslivets
ledare oeh endast små kretsar av de mäktiga
kapitalistiska monopolherrarna behöllo sin
”frihet”. I övrigt ger den liberala kapitalismen
vika för en kapitalistisk tvångsordning.
Därmed försvinner också partisystemet; via
auktoritära utvecklingar inom demokratin själv går
utvecklingen på olika vägar till fascism, nazism
och andra former av diktatur.
I stället för de många rivaliserande
partierna och det öppna sehackrandet om maktens
fördelning träder det militariserade
enliets-partiet, herraväldet utövat av en
storkapitalistisk kamarilla, en hord politiska äventyrare
och hasardörer eller militärer. Borgerliga och
proletära partier utrotas i samma grad.
Demokratin framställes som on väg, som leder till
kaos, och den auktoritära staten som ”ordning”.
Partiet synes alltså på allt sätt dömt till
döden. Storbourgeoisin avstår från
partiväsendet samt likviderar småbourgeoisins och
arbetarklassens partier. Kunna arbetarna under
dessa förhållanden vilja fasthålla vid en
partimässigt uppbyggd socialistisk rörelse! Skola
de mot fascismen i dess egna former ställa
ett ”profeiärt”-mi!itariserat diktatur parti? Ty
någon annan form av parti kommer icke längre
i fråga, om det verkligen gäller att erövra och
fasthålla statsmakten. Men det har ju visat
sig i bolsjevismen, att diktaturpartiet för lika
långt bort från socialismen som det
demokratiska partiet i gammal borgerlig stil. Båda
äro odugliga för arbetarnas frigörelsekamp.
III.
Det kan sägas att den revolutionära
syndikalismen och anarkismen hade rätt i sin
principiella kritik av partiet. Utvecklingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
