Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prieto, minister för Offentliga arbeten i den
andra republikanska regeringen och
framstående medlem av det socialistiska partiet,
förklarade med anledning av en
järnvägsmannakonflikt: I första hand är jag minister och
först i andra instansen medlem av socialistiska
partiet. Innan jag ens tänker på att vara
arbetarklassens representant, vill jag med största
öppenhet försvara järnvägsbolagens intressen
iieh jag vill med största energi gå emot dem,
som försöka bromsa statens normala rytm.”
Men intet hjälpte. De socialistiska
arbetarna försvarade sina rättigheter med samma den
direkta aktionens medel som de syndikalistiska
kamraterna. I juni 1934 förklarade den
socialistiska lantarbetarfederationen en allmän
lantarhetarstrejk. Händelserna i Casas Viejas
den 8 januari 1933, revolten i Barcelona i
december 1933, proklamerandet av den fria
kommunismen i’ Figols (januari 1932),
generalstrejken i Zaragoza under december månad 1933
och slutligen den väldiga resningen i Asturien
1934 i oktober visade med all tydlighet att
arbetarna inte kunde vara nöjda med
förhållandena i republiken.
Spanien är inte något undantagsfall och det
spanska proletariatet är inte omättligt, snarare
nöjt med mindre än arbetarna i andra länder.
Men det är mycket mera undertryckt. Det
spanska folket besitter en gammal kultur,
förfogar över en dynamisk trängtan efter frihet
och lycka. Det har alltid förstått att
kämpande försvara eller ernå sina rättigheter.
De spanska arbetarna ville inte längre
fördraga sitt ovärdiga läge. Republiken hindrade
deras ekonomiska och kulturella uppsving och
därför gavs det oupphörligt uppror och
arbe-t arorolighet er.
I oktober 1934 kom monarkisten och
ärke-klerikalen Gil Robles till makten. Nu skulle
också de få rättigheter, som sedan 1931
tillkämpats av arbetarna, totalt försvinna.
Resningen i Asturien och revolten i Katalonien var
svaret på denna utmaning, men — resningarna
slogos ned. Det var demokratins nederlag, så
omfattande, att man kunde befara dess totala
undergång. Dock, med den väldiga dynamism,
som är det spanska folkets egen, övervanns
denna nedgångsperiod överraskande fort. Pro-
letariatet hade blivit slaget i en stor strid, men
det var inte besegrat. År 1935 jäste det åter
igen i . hela folket. Endast med militära
maktmedel kunde de reaktionära myndigheterna
hålla folket nere. I fängelserna försmäktade
över 30,000 politiska fångar. De modigaste
frihetskämparna befunno sig i landsflykt, på
”djävulsöar” eller fångskepp. Inte ens under
Primo de Riveras dagar var den politiska
situationen mera tryckt.
I februari 1936 gingo valen av stapeln. De
voro, nu som för fem år sedan, förebud till
större händelser. 1931 ledde de till störtandet
av monarkin, 1936 utlöste de en folkrörelse,
som ingen i förväg kunde ana. Kravet på
frigivandet av de fängslade arbetarna, det var
under den parollen, som folkfrontens partier
segrade. Fäder, makar, söner och bröder
skulle ut ur fängelserna, det var folkets vilja.
Och fängelsedörrarna öppnades och de
reaktionära myndigheterna sopades undan.
Folk-frontspartierna togo tömmarna.
Högerpartierna hade förlorat det
parlamentariska spelet. De togo därför — som CNT
förutsagt — sin tillflykt till militärapparaten.
Primo de Rivera stod redan i förbindelse med
Mussolini och med honom förbundo sig också
generalerna Sanjurjo, Franco och kumpaner.
Proletariatet ville nu äntligen smaka
demokratins frukter. Industriarbetarna trängtade
till övertagandet av industrierna, lantarbetarna
ville nu äntligen få jordagodsen
”demokratiserade1’. Fram med en grundlig agrarreform!
det var deras lösen. Och de gingo att
egenmäktigt genomföra reformen, ty att enbart nöja
sig med valsegern tänkte de inte på. De gångna
fem åren hade givit alltför djupa och bittra
erfarenheter. De ekonomiska och sociala
reformer, som äro adekvata den politiska
demokratin, ville folket nu självt genomföra.
Läget var utsiktslöst för prästerskap,
storgodsägare och hela reaktionen. Nu hade
dessa intet mer att vänta av demokratin, så — nu
skulle vapnen tala! I detta ”pronunciamientos”
klassiska land var man sannerligen inte
obekant med politiserande generaler. General
Sanjurjo hade redan sommaren 1932 försökt med
ett uppror i Sevilla, vilket genom arbetarnas
ingripande slogs ned rätt hastigt- Den liär
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
