Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mellan arbetarklassen och borgardömet. De av
finanskapitalet avhängiga republikanska
regeringarna strävade ofter att tränga tillbaka
arbetarorganisationernas makt, ty deras
fordringar och mål voro en fara för det bestående
samhällssystemet. De syndikalistiskt orienterade
arbetarna sågo i republiken bara en etapp,
intet slutmål. De ville inte bara sopa undan
militärernas och prästerskapets makt, de ville
också upphäva egendomsprivilegierna. Som
omedelbar uppgift ställde arbetarna att lägga
jorden i händerna på
lantarbetarorganisatio-nerna, fabriker, verkstäder och handelsföretag
etc. i händerna på motsvarande
industriorganisationer, vilka organ skulle reglera det
ekonomiska, industriella och sociala livet på
grundvalen ”välstånd åt alla”.
Dessa mål voro ytterst förhatliga för den
borgerliga republikens försvarare, de
tänkte naturligtvis inte ens en sekund på att låta
■sådana mål förverkligas. Motsättningarna
mellan båda lägren blevo allt skarpare och
arbetarna hade ingen grund till att vara nöjda
med sakernas tillstånd. Deras levnadsstandard
hade inte höjts, skolväsendet hade inte
förbättrats — kort sagt, republiken hadc inte givit
dem det som de hoppats.
För att tillfredsställa —- i varje fall lugna
— arbetarna, förberedde republiken en
sociallagstiftning. Men dessa sociala lagar hade
redan diktaturen förberett! Primo de Rivera
hade kallat ledaren för den socialistiska
fackföreningsrörelsen, Largo Caballero, till
ministerråd för arbetarfrågor. Den skiljedomstol, för
lösande av konflikter mellan arbetare och
arbetsgivare, som diktatorn inrättat, den upptogs
också av republiken. Strejker skulle
förhindras och om möjligt förbjudas och republiken
skapade ett antal nya lagar, vilka alla
inskränkte arbetarnas rättigheter. En lag
skyltade med ändamålet ”republikens skydd”, en
annan värnade om ”offentliga ordningen”, en
tredje handlade om ”olaga vapeninnehav”, en
annan i sin tur ändrade formen för de
edsvurna vid domstolarna, så ytterligare en lag ”mot.
lösdriveri”.*
* Just denna ”lösdrivarlag” användes
speciellt mot de revolutionära arbetarna.
Övers. anm.
Arbetarna hade föga förståelse för dessa
republikens skänker, dessa lagar gåvo dem inga
fördelar, inga nya friheter utan i högsta grad
tvärtom. Arbetarna reste på nytt fordringar
på levnadsstandardens förbättrande, och, då de
icke uppfylldes, blev det strejker och orolig-.
heter, precis som under monarkins dagar.
Nationalförmögenhetens volym förblev
densamma, en förskjutning av rikedomarna till de
undre klassernas förmån hade betytt en
inskränkning av de övre skiktens makt och om
den saken ville naturligtvis inte de härskande
klasserna höra talas. Republiken riktade
statens våldsmedel mot arbetarklassen.
Den första stora strejken förklarade
anarko-syndikalisterna i Madrid och den
arbetsplats som berördes var det stora
telefonbolaget. Strejken hade politisk karaktär.
”Tele-fonican” hade under diktaturperioden
schack-rats bort till amerikanska finanshajar och bland
schackrarna befunno sig medlemmar av hovet
och jesuiterna, främst representerade genom
sin specielle bankir, Urquijo. Telefonicans
ar-l>etare, vilka varit fullkomligt rättslösa under
diktaturen, krävde nu, att republiken skulle
godkänna deras krav på människovärdig
existens. I slutet av 1931 gingo de i strejk då
inga hemställningar tycktes hjälpa.
Republikanska regeringen skickade beväpnade
polisstyrkor mot de strejkande. Telefonicans
arbetare voro organiserade i den av staten icke
erkända anarkosyndikalistiska ”Confederacion
National del Trabajo” — CNT — och alla
syndikalister i Madrid proklamerade så allmän
sympatistrejk. Konflikten varade till i mars
1932, nära tre månader alltså, och regeringen
såg sig till sist tvungen att tillerkänna
arbetarna organisationsfrihet och rätt till avtal. En
elementär rättighet, vilken arbetarna i alla
demokratiska länder ha.
Det blev den ena strejken efter den andra,
oavbrutet värnade arbetarna om sina
demokratiska rättigheter, vilka republiken ville
undanhålla dem. Och det var inte endast
anarko-syndikalisterna, medlemmarna av CNT, som
gingo ut i strejker. Även de socialistiska
fackföreningarna tillgrepo samma medel, ty det
lyckades inte alltid för de socialistiska ledarna
att hålla medlemmarna tillbaka. Indalecio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
