Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krisavtalens bedrägeri
Av Chr. Christensen
Dot avtal, som slöts i Danmark den 21
oktober 1939, mellan arbetsköparnas och
arbetarnas landsorganisationer, respektive Dansk
arbetsgivare- oeli mästareförening och Det
samverkande fackförbundet, och omslöt cirka
250,000 arbetares lönevillkor, införde ”den
glidande löneskalans” princip i avtalen.
Då på grund liärav detta avtal har väckt
betydande uppmärksamhet och möjligen
kommer att bilda skola för andra länders
framtida löneavtal, kan det ha sitt intresse att
värdera detta avtal och dess praktiska
konsekvenser med hänsyn till arbetarnas kamp för
sociala framsteg.
Dör klarhetens skull skall jag uppdela
denna värdering i två avsnitt: 1. en principiell
värdering av den glidande löneskalan som
avlöningssystem; 2. en värdering av det
beslutade avtalets innehåll och dess inflytande på
arbetarnas reallön och möjligheter för socialt
framåtskridande.
I.
Man kan säga, att det finns tre baser eller
principer, varpå arbetarna kunna lägga
sina organisationsmässiga avtal med
arbetsköparen.
Den vanligaste här i Skandinavien är den
fasta, bindande överenskommelsen, som
fastslår arbetarnas lönevillkor för en bestämd
period, från ett till flera år fram i tiden.
Denna form för löneavtal är vanligtvis
påtvingad arbetarna. I Danmark hände det
redan 1899, att arbetsköparna, efter flera
månaders lockout, dikterade arbetarnas fredsvillkor.
Förut hade arbetarnas fackliga rörelse så
mycket som möjligt bevarat de allmänna
löpande avtalen, som den organisationsmässiga
formen för löneavtal. Det var en
överenskommelse mellan fackorganisationen oeli
arbetskö-pama, där båda parterna bevarat, friheten
till att med längre eller kortare tidsfrist
uppsäga avtalen, när de ansågo, att de inte längre
tjänade deras intressen.
Principiellt kan om denna löneavtalsform
sägas, att den för arbetarnas vidkommande
förutsatte en vital kampduglig
fackföreningsrörelse, om den skulle gagna deras, intressen.
Om denna förutsättning finns, så bjuder den
arbetarna den stora fördelen, att de vid varje
lägligt tillfälle kunna utnyttja konjunkturernas
möjligheter för löneförbättring Och socialt
framåtskridande.
Det är ingen lag, men i allmänhet dock så,
att goda konjunkturer och stigande varupriser
följas åt. Från arbetarnas synpunkt sett, äro
de löpande icke tidsbundna avtalen
förnufts-motiverade, ty under dessa ha, de möjligheten
att upprätthålla och även förbättra sin
reallön. Däremot äro arbetsköparna svurna
fiender till denna avtalsform.
Detta kan icke sägas om den tidsbindmule
överenskommelsen. Det är som att spela på
lotteri för arbetarna, om deras
överenskommelse just utlöper under goda konjunkturer,
när arbetsköparna äro angelägna att hålla
driften i gång, och arbetarna därför ha
fördelen på sin sida.
Som förhållandet utvecklat sig i praxis,
måste man erkänna, att arbetsköparna medvetet
ha bortamputerat denna, mlöjlighet, ty i
överensstämmelse med sina intressen ordna de det
så, att en massa överenskommelser utlöpa till
ett bestämt datum, ofta om våren, när
arbetarna äro försvagade av vinterns arbetslöshet.
Som de mindre ekonomiskt starka bli
arbetarna alltid den svagare parten i dessa
mass-konflikter, när endast den vanliga
svältkon-kurrens-taktiken användes.
För arbetsköparna har denna avtalsform
den fördelen, att de tillförsäkra sig lugn på
arbetsplatserna, liksom de, sedan de blivit väl
organiserade — i flesta fall — strax efter
överenskommelsernas avslutande, antingen
genom prisförhöjning eller rationalisering, åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
