Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enligt detta kan regeringen i värsta fall förfoga
över medborgarna från 16 till 70 års ålder. Det
anses fullt i sin ordning, att staten har denna
rätt över medborgarna och ingen opponerar sig.
I detta sitt förfogande över medborgarna har
staten stor nytta av att så inånga av dessa äro
organiserade i fria av dem själva uppbyggda
organisationer. De kollektivavtal, som, uttrycka
löner och arbetsvillkor bli till utomordentlig
hjälp, då lönerna för de arbetspliktiga skola
bestämmas. Fackföreningarna ha uppbyggt ett
lönesystem och staten har ingen anledning att
befatta sig med dessa ting. Det betyder, att
löne- och arbetsvillkor, som, förut
överenskom-mits mellan arbetare- och
arbetsgivareorganisationerna, nu fastställas under samverkan med
staten, på det att sådana löne- och
arbetsvillkor må åstadkommas som överensstämma med
hela landets intresse och välfärd.
Under krigstid bli arbetare- och
arbetsgivareorganisationer instrument, som behållande sin
demokratiska konstitution, ställa sig till statens
förfogande och göra vad de förmå för att
hjälpa samhället genom kriget eller krigstillståndet.
Detta innebär, att den fackliga rörelsens
funktionärer visserligen fortfarande äro rörelsens
funktionärer underställda stadgar och beslut,
mien att de handla i statens intresse och så som
vore fackföreningarna statsorgan. Märk väl!
Dock utan att de äro det.
Fackföreningsrörelsen har som ovan sades
stort förtroende hos arbetarna. Detta är
egentligen det enda som rörelsen har som grund för
sitt liv ocli sitt verk. Tack vare detta
förtroende och tack vare en mönstergillt uppbyggd
organisation kan rörelsen effektivt utföra sina
uppgifter. Den kan lika effektivt utföra sina
uppgifter under ett tillstånd då staten kräver
allas insatser. Den blir en stark och mäktig
hjälpare åt staten, då denna samlar folkets
krafter för att slå sig igenom en svår tid. När
kriget eller krigstillståndet lyckligen övervunnits,
återgår fackföreningsrörelsen till sina
uppgifter inom den demokratiska statens ram.
Syndikalismen har proklamerat sig vara
krigets oförsonlige fiende icke minst på grund
av de reaktionära följder, kriget för med sig.
Kriget upphöjer statsvåldet till suverän
regulator av samhällslivet. Kriget sätter
knektväldet i högsätet. Kriget upphöjer generalerna till
härskare och sätter militärdomstolen i den
civila rättens ställe. Kriget detroniserar de
demokratiska fri- och rättigheterna och
ersätter dem med ukaser, diktat och
maktfullkom-liga påbud. Kriget krossar den personliga
friheten ocli skapar ett tillstånd av despoti ocli
svart, reaktion. Kriget betyder ett tillbakafall
i det barbari, från vilket den mänskliga
civilisationen strävat att befria sig.
Den fascistiska, regimen skiljer sig från den
demokratiska bland annat därigenom, att den
fråntar arbetarna rätten att sammansluta sig
i fria organisationer, förbjuder dem att liålla
såväl offentliga möten som privata
sammanträden, förbjuder dem att genom strejker,
blockader, bojkotter etc. kämpa för sina
intressen. Den gör arbetarna, deras löner,
arbetstid och andra arbetsvillkor beroende av
den politiska regimen, av staten. Staten
dikterar genom sina institutioner arbetsvillkoren.
Den fascistiska regimen uppnår detta, antingen
genom att inkorporera de redan existerande
fackliga organisationerna i staten, eller genom
att skapa helt nya organisationer, i vilka alla
arbetare tvångsinlemmas. Det senare skedde i
Tyskland, där de reformistiska
fackföreningsbyråkraterna förgäves erbjödo Hitler att i den
nazistiska staten inkorporera do ”fria”
fack-organisationerna.
Oljelund utvecklar, hur fascismens snabba
seger i Italien och dess utrotande av
arbetarrörelsen, hur krossandet av den tyska
arbetarrörelsen genom nazismen, hur fascismens
utbredande i Eiuropa gjort pacifismen och
tanken på fred meningslös och att arbetarna
nu måste vara beredda att deltaga i kriget
för att skydda sig för fascismen. Men om
man själv medvetet och avsiktligt släpper in
fascismen och låter en fascistisk regim bli
herre över oss, vad skall det då tjäna till att
bekriga fascismen? Vad arbetarna då i
realiteten komma att, slåss för är ■— den egna,
nationella fascismen.
Under ett krig ”upphöra gamla begrepp om
fackföreningsrörelsen och samhället (staten)
att gälla”, säger Oljelund. Varför? Det
glömmer han att omtala. Fackföreningarna måste
med eller mot sin vilja ”förvandlas till
stabsorganisationer”. Han kunde lika gärna sagt:
med kriget upphör demokratin (folkets
självbestämmande genom de av det självt skapade
organisationerna) och inträder
statsabsolutis-men (med statens absoluta bestämningsrätt
över undersåtarna). Men när arbetarnas or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
