Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som offrar mest för denna enhet"? Säkerligen
arbetarklassen! Det svenska borgarskiktet,
som i dag propagerar all hjälp åt Finland, ger
det avkall på sin kapitalistiska inställning?
Neg, snarare torde det vara så, att det
kapitalistiska Sverge i hjälpen till Finland ser en
frontställning mot all socialism. Men
arbetarna, socialisterna, de offra i dag allt för
det kapitalistiska tillståndet och vad värre är,
genom frånvaron av egna och socialistiska
målsättningar stärka arbetarna de krafter i
det kapitalistiska samhället, som, när det en
gång verkligen gäller, komma att slå ned all
socialistisk strävan.
Vore det inte på tiden, att den socialistiska
arbetarevärlden satte egna mål ? Att skapa
klara perspektiv i kampen mot reaktionen.
Vore det inte behövligt, att arbetarna, genom
att ställa egna, socialistiska och oeftergivliga
krav, toge kapitalisterna ur den villfarelsen,
att kriget mot Stalin är något slags korståg
mot socialismen?
En dylik målsättning vore välbehövlig och
denna behövde på inget sätt spela segern över
i händerna på de statstotalitära makterna.
Hyser man den uppfattningen — och som
socialister måste man nog göra detta — att det
slutligen måste vara arbetarna inom
diktaturländerna, som göra upp räkningen med sina
egna tyranner, då är därmed också givet, att
en egen och socialistisk målsättning från
demokratiernas arbetarrörelse betydligt skulle
underlätta den nu så terroriserade
arbetarrörelsens frigörelseförsök.
Yi skola återkomma till frågan om de
socialistiska kraven.
De båda här skisserade uppfattningarna
leda till socialismens förintande; båda
bygga de på socialistisk självuppgivelse.
Skräcken för den nvryska despotien driver till att
kasta alla socialistiska värden överbord, och å
andra sidan kan ett saklöst och självuppgivet
accepterande av ”hemmafascismen” resultera i
en totalitär militärdiktatur, vilken inte
kommer att lämna kvar något av demokrati eller
folklig frihet.
Konkretiserat i få ord är dagens läge
följande: Arbetarrörelsen är som en följd av
krigshändelserna uppdelad i tvenne läger. Den
ena gruppen är behärskad av en pessimistisk
anda, vilken tar sig uttryck i en fatalistisk
deklaration, en passivitetens
programförklaring: ”Låt ryssen ta oss!” Må man dock göra
klart för sig vad detta innebär. Låt oss inse,
att Ryssland av i dag inte har rätt att kalla
sig socialistiskt, inte ens när det gäller att
definiera Rysslands ekonomiska system. Vi
måste förstå, att en självuppgi velse åt det
hållet endast leder till statskapitalism oeh till
frihetens och demokratiens absoluta förintande.
Och den andra vägen, är den stort mycket
bättre ? Leder inte också den till frihetens
förintande, till demokratiens eliminering, till
total diktatur? Redan nu äro fri- och
rättigheterna skarpt kringskurna; redan nu sakna
do folkliga organisationerna i väsentlig
omfattning kontrollen över det politiska
maktspelet, men militarismens makt tilltar i
oroväckande grad.
När vi kommit så långt — om, vi nu
överhuvud kunna komma dit — att ett försvar av
demokratin är möjligt, ha vi inte då
frivilligt. lämnat från oss alla de rättigheter, vi
skulle försvara ? Vilka av dessa två vägar
vi än välja, så betyder ett beträdande av dessa
fullständig socialistisk självuppgivelse.
Bör arbetarrörelsen beträda denna
defensiva väg utan kamp? Den stolta klassrörelse,
som satt riken i gungning och som en gång i
tiden marscherade framåt mot socialismen?
Den arbetarrörelse, som de rika en gång
darrade inför, därför att den krävde social
rättvisa, den står i dag obeslutsam vid tvenne
vägar, som båda leda till samma mål: slaveriet!
Men det finns också en annan väg.
När man i dag säger, att vi arbetare måste
offra allt för demokratien, ha vi inte då
all anledning att svara: All right, men giv oss
då demokratien! Den verkliga demokratien,
som, inte finns förrän den dag, socialismen är
satt i system.
Och om man inte vill ge oss arbetare en
verklig demokrati att kämpa för, ha vi inte då
all rätt att ställa socialistiska önskningar som
ultimativa krav? Överallt höjes ropet åt
arbetarna att inskränka och bringa offer.-Vi må
svara, att vi äro beredda att offra, men inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
