Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
makterna i samma ofördelaktiga dager som
Ryssland och Tyskland. Sålunda fastslås, att
den våg av aversion och animositet, som nu
möter Stalin överallt inom arbetarrörelsen,
endast är en krigspsykos, framskapad och
subventionerad av västmakterna, av England ocli
Frankrike. Från detta håll framhålles vidare,
att det inte kan ibli stort sämre om Stalin
segrar; det är kapitalism som kapitalism, den
ena villan är inte värre än den andra.
Vi äro villiga att erkänna en hel del av de
påståenden denna kategori gör, men inte alla
och framförallt inte när det gäller
konklusionerna.
Det är riktigt att västmakterna slåss endast
för sina imperialistiska intressen. Hade inte
västmakternas världsliegemoni hotats av nazism
och bolsjevism, då hade det inte existerat
något världskrig nu. Men å andra sidan måste
man i ärlighetens namn erkänna, att
Ryssland och Tyskland äro angriparna,
fredsstö-rarna, krigsanstiftarna; de som störtat
världen i krigets elände. Det är diktatorerna som
äro ansvariga, det må vi inte glömma.
Mot uppfattningen, att det är
västmakternas agitation, som skapat fram hatet mot det
ryska anfallskriget, måste man också reservera
sig. För de människor, som i en vrång värld
ännu ha något av hjärta i kroppen, torde det
minst av allt behövas någon agitation för att
förmå dem uttala sin förkastelsedom mot det
ryska handlingssättet.
De arbetare, som ännu ha kvar någon
känsla för heder och solidaritet, måste intimt
känna med det överfallna finska folket och denna
känsla är sannerligen ingenting att skämmas
för. Man måste också vända sig mot
påståendet, att vi inte kunna få det sämre. Visst
kunna vi få det sämre. De friheter, vi under
sekellång kamp erövrat, kunna vi mista, och
de äro värda att försvara. Skall försvaret
upphöra, när läget är som mest kritiskt, då är
ju all kamp meningslös.
Och med dessa erinringar borde vi vara
färdiga med dessa fatalismens propagandörer.
Låt oss så titta något på en annan kategori.
Denna grupp omfattar arbetarrörelsens stora
massa, den massa, som i dag hostat ur sig all
socialism i krampaktig ansträngning att ge
försvaret av demokratin det mesta möjliga. -
Från detta läger ropas det: Vi måste
försvara demokratien! Inga offer äro för
stora, när det gäller friheten.
Gott. Vi äro villiga att skriva under. Vi
äro beredda att försvara friheten. Men —
försvara vi friheten genom att frivilligt ge
den från oss? Genom att frivilligt bli slavar?
Redan nu — i fredstid — äro vi bundna av en
mångfald krislagar, flera komma efter. Hur
går det med demokratien, när vi överlämna
försvaret av denna demokrati åt frihetens
negation — militarismen?
Inom så gott som samtliga folkliga
organisationer har krigspsykosen gripit omkring sig
och man har på alla håll gett sig militarismen
fullständigt i våld. Den svenska demokratin
blir mer och mer beroende av den statliga
militarismen och denna militarism i sin tur
slukar bit efter bit av demokratin. All makt
koncentreras hos staten och de demokratiska
fri- och rättigheter, som funnits, bli allt mer
problematiska.
En annan fråga: Försvara vi demokratin
genom att förråda socialismen, genom att
acceptera kapitalismen som det ideala
tillståndet, värt, att offra liv och blod för? Man har
sagt, att demokratin är livsluften för
socialismen; att demokratin eller ett demokratiskt
tillstånd är nödvändigt för socialismens
genomförande. Men, om man i iver att försvara
demokratin, ställer socialismen på
avskrivning; ger militarism och stat all makt och
frivilligt enrollerar de folkliga
organisationerna under staten och försvaret, vem och vilka
skola då kontrollera eller garantera
demokratiens fortsatta bestånd? Den demokrati, som
svenska folket nu åtnjuter, är frukten av
sekellång kamp av arbetarnas organisationer, en
kamp som alltid varit riktad mot stat och
militarism. Nu — när man frivilligt lägger den
mödosamt erövrade folkmakten i händerna på
stat och militarism — vilka krafter skola nu
försvara folkets demokratiska intressen?
Krigsfaran liar skapat fram en unik och
paradoxal enhetsfront i det svenska
folkhemmet. Blixtbelyst blir detta påstående, när
man konstaterar, att i dag kämpa svenska
vit-gardister sida vid sida med medvetna svenska
socialister på finsk mark. Vilken klass är det,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
