Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Äro de demokratiska imperierna så mycket
bättre ställda 1 De ha visserligen resurser
nog för att låta upprustningens miljardvärden
rosta bort. Men de ha en annan svaghet.
Om freden blev garanterad och
rustningsindustrins miljoner åter skulle anbringas i
freds-produktionen, hur länge skulle det då vara,
innan imperiernas och därmed hela världens
kapitalism åter hade hamnat i samma kris, som
rådde innan den tyska upprustningen satte in?
Det är tvenne förhållanden man i detta
sammanhang icke får se bort ifrån. Sedan ett
fyraårigt världskrig hade uttömt världen på
alla fredsproduktionens resurser, varade det
inte mer än tio år, förrän världen drabbades
av en fruktansvärd överproduktionskris, där
”den stängda dörrens politik” satte in för att
rädda de nationella kapitalen. Och dessutom
måste vi komima ihåg, att sedan sista
världskriget har teknik och rationalisering på
avgörande områden mer än fördubblat
produktionskrafternas avkastningsförmåga, så att
lönearbetets miljoner endast förmå att
tillbaka-köpa en starkt reducerad del av, vad de
frambringat, mången gång kanske icke mer än en
tiondedel av de skapade värdena, där de förr
kunde återköpa en tredjedel.
Detta måste medföra, att efter ett fredsslut
utan förutgående storkrig, hela den
kapitalistiska världen efter loppet av några få år
kastades i armarna på en ny världskris med
miljonhärar av arbetslösa arbetare och
”arbetslöst” kapital. Och var ligger då
räddningen för detta system, där freden blir ett
hinder för ett obegränsat hopande av nya
miljardupprustningar? Den finns icke!
Destruktionen som nödfallsutväg för den
kapitalistiska ekonomin har tidigare använts
genom nedslaktandet och ödeläggandet av
kreatur, genom uppbrännandet av kaffe-, te- och
sädesskördar. Men detta har dock varit
bagateller mot, vad som skulle krävas nu. Där det
blir frågan om räddandet av den kapitalistiska
världsekonomin, måste destruktionen antaga
helt andra, ’gigantiska dimensioner. Härtill
kräves absolut ett världskrigs enorma
ödeläg-gelse av kapital och arbetskraft, för att det
kapitalistiska systemet skall kunna få andrum
för några år framåt.
När miljoner arbetare och bönder blivit
dräpta, när världshopningen av varuvärden är
ödelagd, när det råder brist, ända till folksvält
på alla fredens livsmedel, då först är det åter
fri bana för det kapitalistiska profitsystemet
— tills nästa förstoppning inträder.
Allt för många fredsvänner — även inom
arbetarklassen — ha ensidigt moraliserat i sin
fredspropaganda utan förståelse för krigets
sammanhang med de socialekonomliska
problemen. Krigen äro nu mer än någonsin
förknippade med kapitalismen. Den moderna
kapitalismen måste bryta samman utan
återupprepade krig och tillintetgörelse av kapital och
arbetskraft. Bourgeoisien är existensbunden
vid krigen. Den borgerliga fredsrörelsen, som
vill fred men samtidigt bevara kapitalismen,
lider av en inre obotlig motsägelse. Den
fredsvän, som vill uträtta ett positivt arbete för
freden, måste bli fiende till kapitalismen. En
offensiv för freden måste bli en offensiv för
kapitalismens likvidering.
Många fredsvänner bygga sina fredsaktioner
på de politiska partierna och
statsmakten. Men statsmakten är i egenskap av
kapitalismens politiska redskap krigets
organisatör. De politiska partierna tjäna alla utan
undantag statsmakten, antingen direkt eller
indirekt. På grund härav ha alla
antimilita-ristiska partier slutat som militära
upprust-ningspartier. Därför ha de alla slutat i det
mest tragiska fiasko: upprustning och krig.
På grund härav måste vi konstatera, att
alla statsbejakande partier och alla officiella
auktoriteter inom det nationella samhället äro
livsbundna vid det kapitalistiska systemet,
systemet för tillägnandet av de arbetande
miljonernas arbetsutbyte. Vi måste vidare fastställa,
att detta system i kampen för sin existens
måste etablera permanent upprustning och
krig som en nödvändighet dels för det
nationella kapitalets rivalisering om
existensgrundvalen, och dels för en egen destruktion av
överflödigt kapital och arbetskraft som en
utlösning för de ständigt återvändande
produktionskriserna. Så länge kapitalismen existerar,
komma krigen att finnas. Krigens
avskaffande kan därför icke ske utan kapitalismens
avskaffande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
