Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tid utnyttja den spontana social-ekonomiska
framgången i juli 1936. Att förlora makten
ekonomiskt innebär logiskt sett att förlora
politiskt inflytande, ty det senare är endast ett
uttryck för det förra.
De allmänna linjerna för den självkritik,
som skall utövas, ser jag uttryckta i några
punkter i ett ”brev från Paris”, skrivet av
”en spansk kamrat” och avtryckt i ”Gultura
Proletaria” i New York den 18 novemiber 1939
och som jag här skall återge:
”Vi böra icke överge våra priciper, men vi
äro tvingade att aktualisera dem, att resolut
tillämpa dem på de vardagliga problemen, att
”destillera” dem i verklighetens retorter, att
bevisa att de icke ha något gemensamt med
de sociala och religiösa myterna... Vi
behöva konkretisera teorin, taktiken,
organisationen”. Brevets författare var José Garcia
Pradas.
Då vi nu öppet tala om dessa problem,
förringa vi på intet sätt storheten i den direkta
aktionen den 19 juli och inte heller det därpå
följande gigantiska arbetet med
soeial-ekono-miskt återuppbyggande, som visserligen kan
ha haft sina brister, men i varje fall var
överlägsen allt, vad den internationella
arbetarrörelsen förstått att på revolutionärt sätt
genomföra, till den dag i dag är.
Det skulle vara oriktigt att tro, att de
begångna felen bara voro några ”ledares” fel.
De voro endast symptom för det tillstånd, vari
hela rörelsen som sådan befann sig; om ett
politiskt sammanbrott förelåg, så böra dess
orsaker sökas i de felaktiga uppfattningar, som
gjorde sig gällande bland själva massan av
medlemmar. Och jag skall gå ännu längre.
Här rörde det sig ieke om ”brister” som voro
typiska för den spanska rörelsen, utan för den
frihetliga rörelsen i hela världen. De spanska
kamraterna ensamma måste i vissa avseenden
lida av den fatala följden av hela rörelsens
’brist på politisk klarhet. Om det var ett
partiellt nederlag i Spanien, ,så var detta ieke
följden av bristande förberedelser hos den
spanska rörelsen och inte heller av några
personers oduglighet — utan en företeelse, för
vilken vi alla i lika grad äro ansvariga och som
vi måste undersöka kollektivt som ett
gemensamt problem.
I en broschyr skriven av några kamrater
inom CNT:s ”opposition” med namnet ”Haeia
una nueva revolueion”, (Mot en ny revolution)
och utgiven i Barcelona av gruppen ”Durrutis
Vänner” (Amigos de Durruti) heter det
mycket bestämt (sidan 28): ”Revolutioner-
na kunna icke vinnas, om de sakna direktiv
och omedelbara mål. I julirevolutionen 1936
ha vi kunnat konstatera detta fel. Trots att
CNT hade styrkan, så kunde den ieke rätt
precisera den aktion, som spontant
manifesterade sig på gatan. Själva ledarna stodo
överraskade inför en del händelser, vilka för dem
måste te sig som något improviserat, Man
visste icke, vilken väg man skulle följa. Det
fattades en teori. Vi hade tillbragt en lång
rad av år med att göra abstraktioner”.
Nåväl, man måste bara tillägga, att det som här
säges om ”ledarna” också gäller för ”de
ledda”. Och utom att detta sätt att ”lösa”
problemen (genom att i 1936 års rörelse hitta på
några ”ledare” och ”ledda”) är alldeles
ofruktbart, då det icke leder till något resultat, så
motsvarar det ej heller den verklighet, som
den 19 juli 1936 förefanns inom rörelsen.
Men vilka äro då de frihetliga principerna?
I IAA:s prineipförklaring angives som
anarkosyndikalismens mål att omorganisera
samhället på grundvalen av den fria
kommunismen, genom arbetarklassens revolutionära
aktion. Det framhålles att ensamt de
ekonomiska organisationerna kunna föra kampen för
det dagliga brödet och den sociala
revolutionen och att de måste utgöra grundvalarna för
den nya samhällsekonomin.
Anarkosyndika-lismen förkastar varje politiskt och ekonomiskt
monopol, varje centralistisk organisation som
finner sin modell i statssystemet. I det den
bekämpar parlamentarismen, partipolitiken
och erövringen av statsapparaten, ser den
problemets lösning i arbetarnas direkta och
organiserade aktion i sin egenskap av producenter
och uppbyggandet av ett nytt näringsliv under
deras eget organiska ansvar. Slutligen
erkännes det revolutionära våldet under
arbetarorganisationernas kontroll.
Här lia vi anarkosyndikalismens idéer. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
