Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Revolutionerna kunna vara ledda och
påverkade, deras utbrott kan befordras av
ideologiska minoriteter, men de skapas icke av dem.
De uppstå i verkligheten ur objektiva
förhållanden, de utgöra ett slags naturliga
händelser, och de ha i varje fall ett innehåll, söm
bestämmes av de förhållanden, ur vilka de
uppstå, — ett innehåll som lever mer eller
mindre tydligt i massornas dittills passiva
hjärnor, vilka sättas i verksamhet miot något
system. Så har varje revolution den ram, inom
vilken den skall röra sig, och icke endast
revolutionen utan varje slag av folk- och
massrörelse bestämmes av de lokala och temporära
förhållanden, varunder den genomföres och mot
vilka den reagerar.
Revolutionerna 1917—1919 krossades och
reaktionen kom. ”Sedan nazismen segrat i
Tyskland”, läser jag i en kamrats brev, ”kan
proletariatet i bästa fall endast vara på
defensiven”. Det är mycket träffande ord. De
betyda, att alla sociala rörelser sedan år 1933
nödvändigtvis borde bestämmas av idén om
motstånd mot fascismen-nazismen, i syfte att
eventuellt förstöra dessa världsreaktionens
båda pelare. Men sedan proletariatet i hela
Centraleuropa dukat under för denna reaktion, så
funnos inte längre några illusioner beträffande
några omedelbara revolutionära möjligheter i
Europa, utan att de få krafter inom den
västerländska arbetarrörelsen, som ännu funnos
kvar på stridsplatsen, instinktivt och klokt
to-go hänsyn till, att man måste organisera detta
proletariatets försvar mot den totalitära
reaktionen — ett mål i vilket proletariatet kunde
möta bundsförvanter i andra sociala klasser,
som icke äro intresserade av totalitarismens
seger. Den spanska frihetliga rörelsen tog
hänsyn till denna situation och däri gjorde den
rätt. Endast på det sättet kunde dess
bemödanden få den moraliska och sociala framgång,
som de faktiskt fingo och som do aldrig skulle
ha uppnått, om den bara utnyttjat den stora
folkrörelsen för att förvandla den till
organiserad ”kupp” eller ”specifik” revolution.
Faktum är, att den spanska ”antifascismen”
existerade endast, därför att den var något
mera än övriga länders rent borgerlig-politiska
”antifascism”; det var i själva verket CNT
som skänkte den dess sociala innehåll och var
dess drivkraft till aktion. CNT:s uppgift blev
att inom antifascismens ram försvara de
sociala landvinningarna. I denna kamp dukade
den under, därför att den begagnade medel,
som måste försvaga de sociala positionerna i
stället för att stärka dem. Det som här
intresserar oss att konstatera, det är, att den
frihetliga och social-revolutionära rörelsen
alltid måste uppfattas såsom en integrerande del
av de stora förhärskande sociala
strömningarna, vilka kännetecknas av alla de förtrycktas
önskningar, men på samma gång bära
karaktären av en social och frihetlig rörelse inom
varje epoks folkliga strävanden.
Vi få således ieke förlora kontakten mod
arbetarrörelsen som en helhet, varav vi
utgöra en del, trots alla ideologiska skilj
aktigheter. Där ha vi, dessutom, de stora
antiim-perialistiska strävandena hos folken i kolonier
och halvkolonier, vilka vi — i stället för att
bekämpa eller betrakta med likgiltighet — böra
göra till vår egen sak, i det vi ge dem ett
innehåll, som motsvarar vår sociala
uppfattning. Man kunde draga fram många
exempel. Krig pågår. Vi äro emot kriget. Helt
naturligt. Vi bekämpa det så, som vi alltid
bekämpat det. Men vi få icke bekämpa det
med hitleristemas och stalinisternas
”ny-paci-fistiska” paroller, utan genom att arbeta till
förmån för ett förbund mellan alla
västerlandets arbetarrörelser och den framtida tyska
arbetarrörelsen till förmån för en socialistisk
och antiimperialistisk fred, vars grundlinjer
vi måste uppdraga redan i dag för att
därmed ge en orientering åt arbetarrörelsen i de
intresserade länderna, d. v. s. alla Europas
länder. Det vill säga: det är icke tillräckligt
att lansera den eviga parollfen om en social
revolution, utan den social-revolutionära idén
måste framträda i varje ögonblick i nya
former, vilka alltid bero av det, som massorna
kunna förstå och fatta som en omedelbar
nödvändighet. År 1937 antog 1AA en plan om
bojkott mot de totalitära staterna. Då en
verklig internationell antifascistisk arbetarrörelse
i förbund med Spaniens icke existerade, så
kom i dess ställe makternas nya krig. IAA:s
nämnda plan var det första ”politiska” för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
