Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerationer tillbaka ieke ha kunnat arbeta
under eget ansvar eller varit vana att ’bruka sin
frihet. Det som i denna situation kan
förverkligas är icke den totala anarkismen, utan
endast förvaltningen av den imvarande
produktionen och organiserandet av det allmänna
genom proletariatets massorganisationer, med
den mest vidsträckta inre demokrati inom
ramen av dessa organisationer, för att skrida
framåt på denna väg under fullt fortsättande
av kampen mpt dem, som äro intresserade av
att försvara den gamla ordningen, ooh
progressivt. förvandla do existerande samhälleliga
relationerna samt skapa en ordning av social
rättvisa i förening med organiskt utvecklande
av en ny mentalitet.
”Varje socialism”, sade Landauer,
”kommer alltid att vara en relativ socialism”. Det
vill säga: det finns ingen mekanisk,
automatisk, absolut lösning, utan endast en social
full-ändningsprocess. Vi kämpa för revolutionen,
därför att denna förstör de stora politiska
hinder, som ställa sig i vägen för
framåtskridandet, men ingen revolution medför en definitiv
lösning: den bara öppnar portarna för en ny
process av hastig konstruktiv utveckling — så
länge bara den sinnesstämning varar, som
framkallat revolutionen. I varje fall måste
man veta, att staten och kapitalismen icke kan
”slås sönder” på samma sätt. som man ”slår
sönder” ett fönsterglas. Slutligen äro
”staten” och ”kapitalismen” psykologiska
dispositioner hos människorna; de utgöra den ande,
som emanerar från dem och bestämmer
relationerna, som existera mellan dem.
Revolutionerna avlägsna de grövsta hindren, förinta
folkets fiender och fråntaga dem makten,
under det folket reser sig, då det sakta vaknar
upp, och samtidigt ookså väcker en ny
härsklystnad och behov av privilegier.
Vi måste försöka höja den frihetliga
rörelsen i nivå med de revolutionära uppgifterna i
de kommande sociala striderna — vilka kanske
äro nära förestående —■ utan att isolera oss
från dagens verkliga problem och från
massorna, men också utan att förråda ooh svika
vår egen sak.
Social frihet och rättvisa är målet för vår
rörelse. Men de kunna icke förverkligas,
ej heller kan massornas intellektuella, morali-
ska ooh sociala nivå höjas, om man endast i
albstrakt form predikar dessa idéer och
hänsynslöst kritiserar alla, som icke dela vår
uppfattning. Arbetarklassens självmedvetande,
dess önskan att bestämma över sitt eget öde,
medvetandet om dess ekonomiska makt och dess
resurser utvecklas endast organiskt genom en
oändlig serie av strider för stora och små
omedelbara dagskrav av ekonomisk, social och
politisk karaktär. Revolutionerna utgöra de
stora händelserna i den sociala
utvecklingsprocessen, det är de epoker, under vilka stundom
på några få timmar nedbrytas några
maktpositioner, mot vilka folket förut bar slösat bort.
sina krafter under århundradens kamip utan
att uppnå sitt mål. Men revolutionerna kunna
icke heller utföra underverk. Mycket beror i
själva verket på den djärvhet, med vilken de
medvetna minoriteterna i sådana ögonblick
förstå att leda massorna med aktionen och rycka
dem med på den sociala förvandlingens väg
(”und sie mit sich reissen auf dem Wege der
sog. IJmwandlnng”), men ingen revolution kan
i detta avseende uppnå eller åstadkomma
något ”totalitärt”. Efter den första framstöten
återkommer nödvändigheten av, att olika
sektorer överenskomma sins emellan — eller att
en av dem upprättar sin diktatur över de
andra: under tiden reser åter reaktionen sitt
huvud. Den process som ’började den 19 juli
1936 var icke annorlunda: kamraterna i CNT
voro tvungna att söka uppnå ett samförstånd
med de övriga, sedan de gjort klart för sig, i
vilken situation de befunno sig. Om de icke
gjorde det väl, måste man väsentligen söka
orsakerna i det faktum, att den revolutionära
anarkismen och syndikalismen i allmänhet saknade
en överblick över den politiska ledningens
problem, utan vilken den mest heroiska revolutionära
framstöt var dömd att misslyckas. Ty innan
man kritiserar de aktionsmetoder, som
användes i Spanien av CNT, måste man göra klart
för sig de allmänna nödvändigheter, som
utgjorde grunden för den verksamhet, som då
var möjlig och nödvändig. Detta är icke
enbart ett historiskt’ problem, utan framtidens
centrala problem. Ty den frihetliga rörelsen
kommer snart återigen att stå inför nytt
revolutionärt ansvar, oeli man måste vara
förberedd. (Vi tänka på Spanien och Tyskland.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
