Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Föreställningen, att folkarméns
tvångsdis-ciplinerade soldater skulle kunna uppväga
hänförelsen, offervilligheten och hjältemodet hos
de revolutionära kämparna, har fullständigt
grusats vid sammanbrottet i Katalonien.
Varför krävde, som Santillan skrev, CNT i
sista ögonblicket vapen av regeringen för
några tusen av sina militanter för
upprättandet av speciella maskingevärsavdelningar ?
Emedan man insåg, att några tusen övertygade
revolutionära arbetare snarare voro i stånd att
hejda de fascistiska arméernas frammarsch än
den republikanska folkarméns hundratusen
soldater, och att nu endast de revolutionära
kamraterna med egna initiativ skulle kunna vara i
stånd att, uppeldade av sin revolutionära elan,
förhindra katastrofen. Armésoldaterna skulle
icke vara i stånd till det, de som endast genom
kadaverdisciplin bringades att lyda och som
till stor del voro anförda av salongsofficerare,
vilka buro republikens uniform utan inre
övertygelse och endast voro republikaner, så länge
det var fördelaktigt och ofarligt.
Proletärerna i alla länder skola förr eller
senare bli nödsakade att kämpa för den
sociala revolutionen, icke bara genom
generalstrejk utan också med vapen. Lyckas det
kontrarevolutionen att hävda sig i någon del av
landet och uppställa en armé, så är
proletariatet tvingat, för att icke bli nedkämpat, att emot
den kontrarevolutionära armén uppställa en
revolutionär armé med central ledning och
tekniskt väl skolat kommando. Men aldrig får
denna armé behålla eller återupprätta
militarismens gamla former ty revolutionen går då
säkert förlorad och icke heller för krigets
segerrika genomförande gagnas man av den gamla
militarismen, men väl har man nackdel av den.
Jag tror mig på grundval av anförda fakta
ha tillräckligt bevisat mitt påstående. Men
också Nestor Machnos bondearmé i Ukraina
var ett bevis för min tes. Denna partisanarmé,
vilken visserligen var strängt disciplinerad men
fullständigt hade brutit med den gamla
militarismen, kämpade segerrikt mot en värld av
fiender, tills den till slut blev nedkämpad av
den bolsjevikiska övermakten under ledning av
Trotskij. Det är ett obestridligt historiskt
faktum, att samme Trotskij offentligt prisat
dessa bönder för deras tapperhet, ja, till och
med framställt dem som förebild för den
bolsjevikiska armén.
Den sociala revolutionen, som har den
frihetliga socialismen till mål, är redan då hotad,
när den, tvingad av förhållandena och genom
fiendens starka motstånd, inför obligatoiisk
värnplikt. Man tvingar då människorna att
sätta in sina liv för en sak, som kanske blott
delvis eller icke alls är deras egen sak.
Jag är emellertid realist tillräckligt för att
inse, att vi under vissa omständigheter kunna
bli tvingade att tillgripa den allmänna
värnplikten. Deras antal, som frivilligt åta sig ett
långvarigt krigs fasor och skräck, är måhända
alltid relativt ringa. Men aldrig får detta lov
att förleda oss att införa militarism. Skulle
förhållandena tvinga till obligatorisk
milistjänst, så finns det endast en utväg. De
obligatoriskt inskrivna måste inlemmas i de frivilliga
formationerna. Endast på så sätt är det
möjligt att genomsyra alla med de frivilligas
entusiasm och idealism. De frivilliga bli då de
andras naturliga ledare och inspiratörer.
Genom uppeldande exempel måste de frivilliga
dana de obligatoriska till övertygade
medkämpar. Endast på så sätt uppnår man säkerheten
också för frontkämparna, att de ge sitt blod
för friheten och icke för en ny klass av
privilegierade utsugare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
