Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mycket viktigt. Men en social omgestaltning
kan blott genomföras, när redan
förlianden-varande frihetliga och uppbyggande krafter
komma i verksamhet.
Insikt av detta slag har kommit till uttryck
från anarkistisk sida (Pierre Joseph
Prou-dhon, Gustav Landauer). Det är synnerligen
intressant att ta del av omdömen beträffande
detta förhållande från oavhängiga tänkare
ur andra kretsar. 1929 skrev den genom den
tyska tidskriften ”Die Mensehheit” kände
pedagogen och lidelsefulle kritikern av den tyska
imperialismen professor Friedrich Wilhelm
Foerster en artikel, i vilken han förkastade
den politiska formalsocialismen och i stället
krävde en konstruktiv-ekonomisk sådan. Han
sade bland annat:
”Det har hittills varit ett grundfel hos hela
den organiserade arbetarrörelsen, att trots alla
stora ord om klasskamp och maktövertagande
undvika en kraftmätning, just där den allenast
kan göras framgångsrik, nämligen inom
arbetsförhållandena själva. Här har man ständigt
förlitat sig på staten och partierna för att
utifrån ingripa i arbetsordningen, utan att
betänka, att arbetarna endast ha så mycken
verklig makt, som de erövrat i fabrikerna... Är
icke den ryska bolsjevismens öde den mest
eftertryckliga lärdom? De arbetare i Italien, som
besatte fabrikerna, hade åtminstone den riktiga
instinkten, att just där och icke i parlamentet
avgjordes massornas öde. Deras misstag bestod
blott däri, att efter mönster av den
politiskmilitära makterövringen vilja erövra den
moderna industrins väldiga motorsystem med dess
invecklade världsmarknadsförhållande.
Ekonomiens hemligaste lagar uppenbaras endast för
dem, som förstå att fatta den universella
mänskliga ömsesidighetens lag och det
federativa samordnandet av alla funktioner i alla
deras praktiska konsekvenser ... Arbetarna
måste lära sig att efter årtionden av utifrån
gjorda deklamationer mot kapitalismen
betrakta denna kapitalism som sin värld, sitt
verksamhetsområde, sin byggnadsgrund, från
vilken de själva organiskt måste driva fram
en utveckling, som förhindrar en utsugning av
medarbetarna lika väl som förhindrar en
utsugning av kundkretsen och skadandet av hela
det mänskliga samhället. Därtill behöva
arbetarna makt och icke okvädinsord, makt i
fabriken i stället för berusning genom ...
”flammande protester”. Sådan makt på det
ekonomiska området är emellertid motsatsen till
diktatur. . ., den är ingenting annat än en
organiserad sammanfattning av bärarna av
bestämda funktioner, vilka icke längre låta utskilja
sina åsikter och sin erfarenhet från
betingelserna för sin prestation ...”
Sällan har det från icke-socialistisk sida sagts
något klokare om socialismen och de
politiska partierna än från denne katolske
”borgare”. Han framlägger också betydande
tankar emot rent mekanistiskt tänkt erövring av
produktionen, så som. ännu många frihetliga
föreställa sig densamma. För Foerster är
erövringen av produktionen en process. Denna
uppfattning inrymmer också plats för
revolutionen. Men revolutionen kan endast få
innehåll, då den nppfattas som utbrottet av en
lavaström, som på förhand bildats och
ansamlats.
Socialistisk förberedelse till denna gärning
är blott möjlig på det ekonomiska området. Yi
syndikalister fatta den sociala dagskampen
som en skola för arbetarnas solidaritet. Vi
propagera alla kamjjmedel, som kunna ge
arbetarna praktiska och omedelbara fördelar:
alla den direkta ekonomiska aktionens medel.
Dessa medel bringa dessutom arbetarna
verklig makt och — vad som viktigare är — leda
dem till förståelse av sin sociala funktion.
Denna sociala funktion blir i klasskampen
negativt, förstörande utnyttjad. Den skall dock
tjäna som medel till uppbyggandet, till
reorganisering. Detta kan endast bli ett
erfarenhetens och skolningens verk, vilket det är vår
uppgift att befrämja.
De syndikalistiska kampmedlen äro: Strejk,
bojkott, sabotage. Det eviga
återupprepandet av dessa slagord säger emellertid inte
mycket. Vad som här skall framhävas är det
märkliga faktum,’ att det praktiskt minst är
tal om bojkott. Och dock är det ett faktum,
att just bojkotten skulle i den sociala kampen
kunna bidraga till att övervinna den
hittillsvarande ensidigheten (t. o. m. syndikalismens)
och utlösa bredare konstruktiva krafter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
