Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
politiskt sundaste landet) långt ifrån att
kunna sanera sig med dessa miljardbidrag,
störtade länderna sig från den ena ekonomiska
krisen in i den andra och slutligen i den
fullständiga insolvensen under banksammanbrotten
åren 1930—31, vilket klart kom till uttryck i
moratorium och betalningsinställelser på
nationell och internationell bas. Orsaken till
dessa katastrofer låg i sydoststaternas
ekonomiska struktur och sociala beskaffenhet.
Bortser man från Österrike och
Tjeckoslovakien, så rör det sig om länder, vars väl och
ve är beroende av avsättningen av deras
jordbruksprodukter. Det är då klart, att de
drabbades minst lika hårt som andra agrarländer
av efterkrigstidens långvariga jordbrukskris.
Att deras läge dessutom så särskilt
tillspetsades, orsakades av andra faktorer, isynnerhet
efterblivenheten hos deras jordbruk, som
gjorde dem konkurrensodugliga gent emot de
transatlantiska länderna, samt av Tysklands,
Österrikes och Tjeckoslovakiens ekonomiska politik,
vilka länder ytterligare förminskade den redan
förut inskrumpna centraleuropeiska
avsättningsmarknaden, genom att de övergingo till en
statligt befrämjad reagrarisering. Här
summerades således felen hos alla deltagarna:
felen hos balkanländerna själva, vilka icke
förmådde att på Donaubäckenets bördiga
åkerjord utveckla en intensivare och billigare
agrarproduktion ; de mellaneuropeiska
industrista-temas, vilka med en nationalistisk
ekonomipolitik bundo överflödig arbetskraft och kapital
vid dålig jord; slutligen västmakternas, vilka
visserligen ställde väldiga kapital till
förfogande, men samtidigt avspärrade sina
marknader och därigenom berövade gäldenärerna
varje möjlighet att fullgöra sina
betalningsskyldigheter (Tjeckiske ministern Hodza
berättade, att 1933 90 proc. av den engelska och
98 proc. av den franska veteimporten kom
från de transatlantiska länderna). I denna
märkliga tudelning av sydostländernas
ekonomiska liv låg under efterkrigstiden en fara och
en varaktig orsak till nya oroligheter. Deras
fordringsägare sutto i Västeuropa och
Amerika, deras huvudkontrahenter voro Tyskland,
Italien och Polen, vilka själva starkt voro
hänvisade till kapitalimport. Hur skulle de kunna
åstadkomma en sanering av sina finanser, när
deras utlandsskulder (omkring en miljard
behövdes till förräntning och amortering av
skulderna) stodo i motsättning till inriktningen
av deras handelsutbyte?
Under dessa förhållanden är det lätt att
förstå, att det nationalsocialistiska Tyskland
betraktades som en räddare i nöden genom att
börja köpa en år efter år ständigt stigande
del av säd och andra jordbruksprodukter i
Grekland och Bulgarien, framförallt tobak.
Det nya handelsutbytet forcerades särskilt
starkt under de sista tre, fyra åren, sedan den
tyska ekonomin helt omställts till
krigshushåll-ning. Endast genom den därmed förknippade
förrådisuppläggningen var det möjligt, att
Tyskland, som nästan blivit självförsörjande
och liksom västmakterna tidigare nästan
fullständigt hade täckt sitt ringa importbehov från
transatlantiska länder (1933 till 92 proc.),
plötsligen kunde besluta sig för att köpa dyr
vete och majs österut och beträffande olja
ständigt mera koncentrera sig på Rumänien.
Bådadera skedde i förbindelse med
omläggningen av den tyska utrikeshandeln, som redan
åratal i förväg berett sig på svårigheter, som
måste följa en krigsblockad. Dessutom
begagnade sig Tyskland av sydöststaterna till
utbyggandet av omfattande kedjeaffärer: Tyskland
köpte exempelvis ett helt lands skörd oeli sålde
åter en del av den till ett annat land och
erhöll där deviser, som det brukade till inköp av
oumbärliga råämnen i devisfria Tänder. Även om
dessa komplicerade manipulationer naturligtvis
först och främst skulle tjäna Tysklands
ostill-bara råvaruhunger, så ledde de doek för det
första landet till en ökad avsättning, som det
icke kunnat uppnå genom egna krafter.
Betraktar man denna utveckling från rent
ekonomisk synpunkt, så måste man medge,
att den mera motsvarar Mellan- och
Sydöst-europas krafter än det förutvarande
tillståndet och att Tyskland verkligen hjälpt
Donau-ländema att delvis övervinna krisen och
återhämta sig ekonomiskt och finansiellt.
Men man får här icke bara betrakta den
ekonomiska sidan, ty det Tredje rikets ekonomiska
politik är ju blott ett redskap till uppnåendet
av de äregiriga politiska målen. Dessa mål äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
