Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke ”den starkares oegennyttiga hjälp till den
svagare”, så som saken framställes i all
propaganda, utan intensifieringen av de
ekonomiska förbindelserna är en länk i kedjan av
åtgärder, som syfta till att förvandla alla de
sydöstliga fria staterna till tyska vasallstater.
Så länge Tyskland enbart var hänvisat till sitt
politiska mullvadande, hade det endast
framgång hos de länder som krävde revision av
versaillesfreden — Ungern och Bulgarien —,
men sedan det lyckats Tyskland att posera som
räddare ur den ekonomiska nöden, liar det
också vunnit en stark ställning i Jugoslavien
och Rumänien. Hur skall man kunna bevara
sitt politiska oberoende gent emot en stat, som
köper hälften av landets export, då det för
balkanländerna i ännu högre grad än för
Tyskland gäller att ”exportera eller dö”?
Märkvärdigt länge betraktade västmakterna
denna oroväckande utveckling med
jämnmod, något som möjligen kan förklaras av, att
Sydosteuropas handel för deras vidkommande
spelade en mycket underordnad roll (den
utgjorde exempelvis 1,5 proc. av den brittiska
utrikeshandeln) och Englands, Frankrikes och
Amerikas utrikeshandel beträffande dessa
länder hade förblivit stabil under efterkrigstiden.
Och Tysklands framträngande skedde
framförallt på bekostnad av de tidigare
självständiga länderna Österrike och Tjeckoslovakien och
på bekostnad av den egna axelbrodern Italien,
vars export till Sydosteuropa sjönk från 8
proc. 1929 till 6 proc. 1938 och importen från
16 till 81/2 proc.! Först då händelserna på
hösten 1938 visade, att Tysklands
imperialistiska planer i Donauområdet blevo ständigt mera
omfattande, höjde sig även i de engelska
regeringskretsarna röster för en aktivare politik
på det ekonomiska området. Så reste bland
andra understatssekreteraren Hudson en
flammande anklagelse gent emot Tysklands unfaira
handelsmetoder på Balkan (säd köptes där till
det dubbla världsmarknadspriset). Samtidigt
uppmanade han engelsmännen att äntligen
organisera sina egna handelsföretag, så att de
kunde uppträda som enhet emot den ende
konkurrenten och tvinga honom tillbaka till
normala handelsvanor. Trots detta dröjde det
nästan ännu ett halvt år tills slutligen den en-
gelska regeringen beslutade sig för att gå i
bräschen, där den private köpmannen var
underlägsen den tyska statens samlade makt.
Båda makterna slöto på våren 1939
handelsavtal med några av balkanländerna, båda
ställde de kredit till förfogande för underlättandet
av inköp av vapen och andra färdigvaror. Men
båda höllo sig åter inom ramen av den fria
handeln i det båda köpte säden endast till
världsmarknadspriser.
Vi ha här ett lärorikt exempel framför oss,
hur de demokratiska staterna stå på
defensiven på det ekonomiska såväl som det
politiska och militära området. Därvid låta
balkanländerna sig gärna hjälpas av demokratierna,
för att kunna befria sig från ett ensidigt tyskt
tryck. Det största hindret bestod i det tyska
clea-ringsförfarandet. De först så lockande tyska
priserna visade sig snart vara en fälla, ty inom
kort blev Tyskland så långt tillbaka med sina
Hur den tyska propagandan målade Englands
förhållande till Holland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
