Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oeh även på platser, där de ieke ha några
medlemmar. De pålägga arbetare och
arbetsköpare obligatoriska avgifter, som för arbetarnas
vidkommande fråndragas lönen. De
överenskommelser, som träffas av dessa syndikat,
gälla obligatoriskt. Överenskommelserna äro
oantastbara. Därav följer logiskt, att strejker
äro förbjudna.
Lagen av den 3 april 1926, kompletterad
genom ett dekret den 1 juli samma år samt
Arbctsgrundlagen (carta del Lavoro) av den
21 april 1937, skulle befrämja framskapandet
av det skisserade tillståndet.
Arbctsgrundlagen (carta del Lavoro) var
ingen lag i vanlig mening, utan ett dekret, som
utfärdades av det härskande fascistiska
partiet, ett dekret, som avsåg att lära polisen,
domstolarna, myndigheterna, statsorganen, hur
lagar oeh reglementen skulle uppfattas. Som
maktägande parti stod fascistpartiet över lagen
och över staten. Arbctsgrundlagen var partiets
öppet proklamerade diktatur, anmärkte
socialisten Modigliani.
192G utfärdades också dekret om tillsättandet
av en korporationsminister och instiftandet av
Korporationernas Nationalråd. Men ännu efter
tro år existerade inte en enda korporation i
Italien. Det fanns däremot intersyndikala
kommittéer, sammansatta av representanter
från arbetarnas och arbetsköparnas syndikat,
som fungerade. Som ordförande i dessa
kommittéer satt det fascistiska, partiets lokala
sekreterare. Alla de olika kommittéerna stodo
under kontroll av partisekreteraren. De
sysselsatte sig med konflikterna, att ur politisk och
ekonomisk synpunkt kontrollera
organisationerna och deras ledare och att utarbeta avtal.
Dessa organ centraliserade och absorberade i
själva verket hela den syndikala verksamheten.
De betecknades som pre-korporativa, som
organ vilka skulle förbereda korporationerna.
Beträffande tillsättandet av ledarna för
syndikaten blev det praxis, att arbetsköparna
utsago sin egen ledare, medan arbetarnas
påtvingades ovanifrån. Det var att märka, att
arbetarnas ledare oeh representanter nästan
undantagslöst tillhörde advokatskrået,
knappast någon tillhörde proletariatet.
Ett steg till förverkligandet av den ännu icke
förverkligade korporativa staten togs med
vallagen av den 17 maj 1928. Den utarbetades
av Stora Fascistrådet, en församling som helt
utnämnts av Mussolini. Kammaren
reducerades praktiskt taget till en av regeringen
tillsatt församling. Denna lagstiftande
församling skulle enligt lagen väljas av Stora
Fascistrådet och bestå av 400 medlemmar. De tretton
korporativa konfederationerna skulle nämna
800 kandidater, och bland dessa skulle det av
Mussolini tillsatta Stora Fascistrådet utvälja
400. Kandidaterna utsagos icke av arbetarna
eller arbetsköparna utan av konfederationernas
generalråd, vilka för arbetsköparnas
vidkommande utsetts av dem själva, medan de för
arbetarnas vidkommande utsetts av regeringen.
Arbetsköparna skullo således ha inflytande på
nomineringen, men icke arbetarna. När Stora
Fascistrådet slutligen skulle förrätta valet,
kunde det välja bland de 800 nominerade, eller
låta valet falla på personer utanför listan.
1930 beslutade man konstituerandet av
Korporationernas Nationalråd, som redan
instiftats 1926. Men ännu 1930 existerade icke de
beslutade korporationerna. Korporationernas
Nationalråd skulle bestå av 159 medlemmar
under ordförandeskap av regeringschefen,
d. v. s. Mussolini. 40 av denna församling
skulle nomineras av ledarna för arbetarnas
syndikat, men icke av arbetarna.
Korporationernas Generalråd betraktades av Mussolini
som det viktigaste organet för ”den nationella
ekonomin”.
Den 27 januari 1931 uppdelades rådet i lika
många sektioner som det, enligt Rocco,
skulle vara korporationer. Men ännu 1933
erkändes i den officiella debatten, att ännu voro
icke de korporationer skapade, som förutsågos
i projekten av 1926. Det lämnades cn viss
diskussionsfrihet åt de fascistiska teoretikerna,
som fortsatte att diskutera den korporatism,
som utstakats 1926. Under 1932 och 1933 voro
dessa teoretiker inbegripna i en livlig debatt
och man märkte bland dem en vänstorfalang
oeh en högerfalang. Professor Ugo Spirito
hävdade den meningen, att de framtida
korporationerna skulle tilldelas äganderätten: det skulle
icke längre vara någon privat egendom, ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
