Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
igenom att rädda kapitalismen, liksom det
lyckades den tyska socialdemokratiska
reformismen att vintern 1918—1919 rädda den tyska
kapitalismen.
Men därmed hade den italienska
reformismen också berett mark för den fascistiska
rörelse, som följde som cn reaktion efter
fa-briksoekupationen. I 1920 års historiska
situation i Italien stod den syndikalistiska lösningen
som alternativet i cn social revolution. Den
partisocialistiska revolutionen hade aldrig varit
någon aktuell eventualitet. När kapitalismen
räddades undan det syndikalistiska
revolutionsförsöket genom de reformistiska ledarnas
ingripande, lösgjordes och framträdde de
fascistiska krafter, som inneburo den andra
eventualiteten för efterkrigstidens revolutionära
situation. Syndikalismens möjlighet efterträddes
av korporatismens möjlighet. I stället för det
klasslösa samhällets alternativ kom det
stabiliserade klassväldet, det fortsatta löneslaveriet,
statsherraväldets samhälle. Arbetarnas och
ar-betsköparnas sammanslutningar gjordes
obligatoriska, ställdes under statskontroll och blevo
grundvalen för en form av kapitalism, som
efterträdde liberalkapitalismen. Denna epok
inleddes med den för fascismen sedvanliga
terrorn mot arbetarnas organisationer för
eliminerandet av denna faktor som instrument för
den arbetande klassens aspirationer. Det gick
en förberedande flerårig period, innan det nya
systemet legaliserades genom lagen av den 3
april 1926. Denna lagstiftning kompletterades
genom ett dekret den 1 juli samma år och
genom arbetsgrundlagen, som dekreterades av det
härskande fascistiska partiet den 21 april 1927.
Enligt A. Roeeo, som betraktas som den
fascistiska arbetslagstiftningens inspiratör, och
enligt G. Arias m. fl. skulle det italienska
produktionslivet uppbyggas på det sätt, att
arbetare och arbetsköpare sammanslötos i var sina
Syndikat. Dessa syndikat sammanslötos i
förbund eller federationer. Federationerna
sammanslötos återigen i konfederationer. Över
konfederationerna ställdes som
förbindelselänk mellan arbetarnas- och arbetsköparnas
sammanslutningar korporationer, som skulle
vara statens organ för samordnandet av
produktionslivet.
Det skulle bildas tretton konfederationer,
varav sex bestående av arbetare, sex bestående
av arbetsköparna, samt ett för de fria yrkena.
Arbetarnas såväl som arbetsköparnas förbund
skulle fördelas på följande områden:
jordbrukd, industrin, handeln, kreditväsendet,
sjö-och lufttransporten, den inre transporten.
Arbetarnas och arbetsköparnas syndikat skulle
vara fullständigt avskilda. Förbindelserna
mellan do båda makterna, sedan sekler inbegripna
i en ständig fejd, skulle ombesörjas av
korporationerna, varav det skulle finnas en för
varje kategori eller verksamhetsområde. Dessa
korporationer, som skulle vara en syntes av
arbetarnas och arbetsköparnas syndikat, fingo
inga bestämt avgränsade uppgifter. De skulle
ieke vara juridiska personer, utan statens
administrativa organ. Cheferna för
korporationerna skulle utnämnas av regeringen.
Teoretiskt skulle de förlika arbetarnas och
arbetsköparnas intressen till förmån för
produktionen och hela samhället. Den italienska staten
skulle bli en ”korporativ stat”. ”Den
korpora-tiva staten är icke en stat i händerna på
korporationerna, utan korporationerna i händerna
på staten”, yttrade den italienske
justitieministern 9 mars 1928, angivande statens och
korporationernas inbördes förhållande.
Staten stiftar det lagstiftande organet, d. v. s.
det korporativa parlamentet. Över
korporationerna skulle ställas Korporationernas
Nationalråd, bestående av 159 medlemmar, samt
korporationsministeriet. Den officiella
uppgiften för dessa organ beträffande relationerna
mellan arbetarna och arbetsköparna skulle vara
att ersätta klasskampen med klassernas
samarbete och i stället för arbetarnas
internationella solidaritet sätta den■ nationella
solidariteten mellan arbetarna och arbetsköparna mot
andra nationer.
Ledarna för do fascistiska syndikaten
utnämndes först av det maktägande partiet och
icke av medlemmarna i syndikaten. Senare
utnämnas de av staten direkt. Andra syndikat
eller sammanslutningar än do legaliserade
fascistiska få lov men kunna icke existera. De
erkända fascistiska syndikaten representera
alla arbetare ocli arbetsköpare inom respektive
kategorier, även om de bestå av minoriteter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
