Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ote. Men med alla dessa hjälpmedel liar man
icke kommit längre än till täckandet av en
tiondel av landets behov. Och vad gagna alla nya
maskiner i industri och jordbruk, vad betyder
handels- och krigsflottan, om man inte har
tillräckligt med bränsle 1
Framgångsrikare har man varit i
autarkisträ-vandena beträffande järn försörj ningen. 1936
kunde man täcka 95 % av landets eget behov.
För att begränsa kolimporten omställer man
smältningen till elektrisk kraft. Men
reorganiseringen av denna industri kostar väldiga
summor. Så liar det statliga lioldingbolaget
FIN-SIDER, som kontrollerar ungefär 3/4 av
landets produktion av järnmalm, råjärn, stål och
stålrör nyligen fördubblat sitt rörelsekapital
(till 900 milj. lire).
Sämre är det med andra metaller än järn
och stål. 100 % av nickelbehovet, 99,5 % av
kopparbehovet, 33 % av blybehovet måste
hittills täckas genom import. Endast
zinkproduktionen överskrider behovet med det dubbla. Och
av aluminium kan det teoretiskt framställas
nästan obegränsade mängder, då bauxitlagren äro
mycket rikliga.
Illa är det också ställt med råvaror till
textilindustrin. Detta är så mycket värre som
textilindustrin är en av Italiens viktigaste
exportindustrier, och som sådan också oumbärlig för det
fascistiska Italiens existens. Råämnet till den
starkt utvecklade konstsil koin dustr in måste till
95 % införas från utlandet. Italien är den näst
största producenten av konstull, som
framstäl-les ur skummjölk, men trots stark ökning av
denna produktion har importen av råvaror till
textilindustrin icke avtagit. Här har man ännu
inga utsikter till självförsörjning för ett
autarkiskt Italien.
Men om autarkien (självförsörjningen) är en
ouppnåelig dröm, så måste de väldiga
summor som för detta syfte investeras till stor del
vara felplacerade. (Greve Yolpi, ordförande för
industrikonfederationerna, uppskattar
kapitalbehovet endast för fyraårsperioden 1938—1941
till 30 miljarder lire.) Volpi menar visserligen,
att vid ett genomsnittligt bildande av 12
miljarder lire sparkapital per år kan denna summa,
tack vare den statliga kontrollen av kreditström-
men, lätt ställas till förfogande. Men
investeringen blir dödvikt och belastar det italienska
folkets levnadsnivå genom prisförhöjning på
viktiga varor — vilket också erkännes från
fascistisk sida. Autarkin, som i dag eftersträvas
av alla totalitära stater, är ett fantom, som
ständigt rycker längre bort, var gång man synes
närma sig detsamma. Utbudet höjeS visserligen
ständigt, men efterfrågan växer också i
fortsättningen. Är detta förhållandet redan
beträffande Ryssland, som har fått en från naturen
riklig utrustning, även om det blott besatt en
primitiv produktionsapparat, så gäller det också
Tyskland, landet med den modernaste
industriapparaten och en mångfald av naturrikedomar.
Så mycket mera måste det gälla Italien, som
från naturens sida blivit så styvmoderligt
behandlat, och som intill världskriget icke var
någon industriell stormakt. Och dock är jakten
efter autarki blott en av de irrvägar, pj vilka det
italienska folket föres av sin duce. Ty vid sidan
av miljardsummorna för autarkiinvestering,
vilka det kapitalfattiga landet icke kan
förränta, måste den italienske lantmannen och
industriarbetaren också bestrida de kolossala
utgifterna för de direkta rustningarna och
krigföringen och därtill de väldigt stegrade
förvaltningskostnaderna, kostnaderna till den växande
fascistiska byråkratin, samt kostnaderna för de
nyförvärvade kolonierna.
Mussolini liar från början varit klar däröver,
och han har vid otaliga tillfällen inhamrat det
i sitt folk: att den italienska maktens
århundrade är ett århundrade av offer. Utlandet
kommer knappast att för dess fötter lägga allt, vad
Italien behöver för sin glans. Och så måste det
komma till krig, om man vill uppnå ”potenza
della nazione”. Och så har Italien redan inom
fem år kommit in i sitt andra krig. Men om
också den romerske örnen redan satt sig fast på
Halkan och lagt det Adriatiska havet under
sina vingars skugga, om den också erövrat det
gamla kulturlandet Etiopien och därigenom
skapat en landväg för hotandet av det brittiska
imperiet — Italiens ekonomiska läge har
därigenom icke förbättrats utan hundrafält försvårats.
De få tiotusental fät olja de abessinska
källorna avkasta, uppväga icke på långa håll de
många gånger större summor Italien ger ut
för Abessinien. Det italienska Östafrikas totala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
