Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyska kapitalismens expansionsbehov till högsta
intensitet och explosivitet. Permanent
expansion, ständigt underläggande av nya marknader
och nya råämneskällor liksom underkuvande
av ny billig arbetskraft blir en absolut
förutsättning för denna regims existens, om inte
allt skall löpa ut i en ny, väldig kris. Långt
ifrån att vara tingens allsmäktiga behärskare,
så som han ter sig för den tyske filistern, är
Hitler underkastad tingens dynamik.
Västmakternas läge
Läget i England och Frankrike var i många
hänseenden det rakt motsatta. Dessa båda
länder hade politiskt utgått som segrare ur
världskriget 1914—18 och kunde under
halvt-annat årtionde lägga Europa under sitt diktat,
men ekonomiskt hade de dock genom kriget
lidit ett väldigt avbräck och måst avträda sin
ledande ställning i världen till Amerikas
förenta stater. Så befann sig den politiska makt,
som den franska bourgeoisin utövade i Europa,
i ett ansenligt missförhållande till denna makts
svaga ekonomiska grund. Ännu groteskare är
missförhållandet mellan den brittiska
bourgeoi-sins politiska världsställning och Englands
ekonomiska specifika vikt. Det brittiska
världsriket omfattar ungefär en fjärdedel av den
be-boeliga jordytan och där bor en fjärdedel av
jordens hela befolkning. Men England är nu
varken världens fabrik eller bank. Amerikas
förenta stater har kraftigt överflyglat det,
till och med Japan och Tyskland äro
världsrikets moderland överlägsna i
produktionskapacitet. På så sätt har världsriket förvandlats till
ett korthus, vars sammanbrott redan är bestämt
genom tingens logik.
Allra minst kunna de härskande klasserna
i England och Frankrike hoppas på att röja
detta missförhållande ur världen genom ett
nytt krig. Det förra kriget hade ju synnerligen
starkt främjat dess uppkomst och ett nytt
krig kunde endast förstora det. Så kan man
förklara, att den engelska och franska
bour-geoisin lät det gynnsamma tillfället till ett
preventivkrig under de första månaderna efter
ITitlerväldets upprättande, vartill Pilsudski
påstås ha rått, gå förbi. Man visste inte, vad man
skulle ta sig till med en seger, och man var
rädd att sätta i gång en rörelse, vars resultat
ingen kunde överskåda. Framför allt den
engelska bourgeoisin såg ju under lång tid i Hitler
den bästa garantin mot den hotande sociala
revolutionen på kontinenten. Att förinta Hitler,
skulle det inte betyda att släppa lös den
bolsjevistiska underjordens Akeron?
De fascistiska desperados’ lösenord: ”allt
eller intet” kunde inte gälla för den
brittiska och franska bourgeoisin. Den hade för
mycket att förlora för att kunna sätta allt på
ett kort. Just genom dess privilegierade
ställning hämmades dess handlingsfrihet. Så blev
dess naturliga politik försvar av status quo
och t. o. m. eftergifter på en tredjes bekostnad.
Strategiskt kom denna defensivpolitik till
uttryck i uppförandet av den dyrbara
maginot-linjen på bekostnad av offensivvapnen:
flygmaskiner och tanks. Men därmed hade Hitler
redan till hälften vunnit kriget, initiativet giek
över till honom. Steg för steg sköt han fram
sina positioner. Det dröjde sex år, innan den
engelska bourgeoisin förstod, att den tyska
kapitalismens dynamiska behov inte kunde mättas
med blygsamma koncessioner, att det inte
rörde sig om något annat än om herraväldet över
Europa och — till slut — över världen. När
den engelska bourgeoisin äntligen beslöt sig
för att kämpa — den franska ansåg tydligen
tidpunkten redan vara förbi och följde endast
motvilligt — trodde den sig ännu i blockaden
besitta nyckeln till läget. Den hade dock redan
förlorats.
Om västmakterna ville vinna kriget på
samma sätt som förra världskriget — och alla deras
planer tydde därpå — så var den första
förutsättningen därför ett upprepande av
Tyskland inringning. Den franska regeringen hade
redan 1934 insett denna nödvändighet och trots
sin motvilja mot de bolsjevistiska
expropria-törema slutit förbund med sovjetregeringen.
Den engelska regeringen förhöll sig
emellertid skeptisk och avböjande till detta franska
initiativ. Vid denna tidpunkt var den snarare
böjd att understödja Hitler mot Moskva än att
i Moskva söka ett stöd mot Hitler. De engelska
tories, som ännu voro behärskade av skräcken
från generalstrejken 1926, förstodo först
relativt sent, att Sovjetunionen på grund av inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
