Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s
förändringar hade upphört att utgöra en fara
föröden europeiska hourgcoisin. När
Moskva-processernå otvetydigt bevisade dem denna
utveckling, begingo de det inya felet att hålla
.mötsättningen mellan Stalin och Hitler för
absolut. Skulle Hitlier bli övermodig, skulle han
överskrida de gränser, som den engelska
imperialismen dragit för lionom, tycktes dock alltid
en överenskommelse , med Moskva stå öppen
som ep sista utväg. Den fanatiska
komintern-propagandan för den ”kollektiva säkerheten”
mot de ”fascistiska aggressorerna” måste
stärka de brittiska politikerna i denna uppfattning.
Men när Chamberlain efter Hitlers inmarsch i
Prag våren 1939 äntligen beslöt sig för att ta
sin tillflykt till denna utväg, fann han även
denna stängd.
Sovjetunionens roll
Den ryska revolutionens inre omvandling,
dess ”termidor”, daterar sig ända från åren
1922—23. Den sedan 1924 förkunnade dogmen
om ”socialismen i ett land” visade, att makten
erövrats av ett nytt byråkrat- och parasitskikt,
för vilket den egna makten och de egna
privilegierna betydde allt, idén och målet intet.
Ursprungligen behäftad med världsrevolutionens
dynamiska idé, förvandlades Sovjetunionen till
ett byråkratiskt-konservativt självändamål och
slutligen till en totalitär polisstat utan varje
historiskt perspektiv. Därmed är den dömd till
undergång och Stalins regeringskonst består
endast i att hindra och uppskjuta denna
historiskt oundvikliga undergång. Det kan nästan
kallas ett under, att det har lyckats honom
sedan 17 år tillbaka. Men till vilket pris! Inte
bara tredje internationalen utan hela den
europeiska arbetarrörelsen sönderslagen och
förintad, hela Europa under fascismens järnhäl,
Kina härjat av den japanska imperialismen,
de nationalrevolutionära rörelserna i kolonierna
ruinerade, allt detta utom ett ännu fullständigt
oöverskådligt, i historien enastående antal offer
för byråkrätismens och polisens terror i
Sovjetunionen själv. Stalins regim har överlevat allt
detta, men Sovjetunionens materiella och
moraliska motståndskraft har grundligt undergrävts
genom dessa händelser och processer, det kan
inte döljas trots de billiga annexionerna i
Polen, Finland, Bessarabien och de baltiska län-
derna, som Stalin inhöstat genom sitt
vänskapsfördrag med Hitler och såsom frukten av de
tyska segrarna på de europeiska slagfälten. .
Stalin själv misstar sig i varje fall inte på
dess inre svagheter i sin regim. Hans
politik under det senaste årtiondet, som från
socialistisk ståndpunkt betraktad ter sig som
en geometrisk serie av förräderier, kan endast
förklaras ur fruktan att bli invecklad i ett
stort och allvarligt krig. Medan England
strävade efter att förlägga den nya
krigsskådeplatsen så långt som möjligt mot öster, var
Ståtin omvänt intresserad av att kriget fördes
så långt borta som möjligt från Sovjetunionens
gränser. Under åren 1929—33 lät Stalin det
tyska kominternpartiet tävla med Hitler i
propagandan för Tysklands nationella och sociala
befrielse från ”slaveriet under
Versaillesmak-terna”. På detta sätt hoppades han kunna leda
Tysklands nyvaknande krigiska energi i en för
sig ofarlig riktning. Och, även sedan Hitler
övertagit makten, försökte han ännu en tid att
fortsätta på denna linje. Så snart han
emellertid fick anledning att frukta, att de tyska
krigsförberedelserna i första hand voro riktade
mot Sovjetunionen, tvekade han inte att
fullständigt kasta om och att beteckna som
proletariatets och mänskligheten främsta uppgift att
försvara Versailles’ status quo. Men med
kapitulationen i Miinchen — prisgivandet av
Tjeckoslovakien — blev den kollektiva säkerhetens
politik för Stalin en livsfarlig sak, de tyska
trupperna stodo ju numera ej långt från den
ryska gränsen. Stalin hyste därför inga
betänkligheter mot att i mars 1939 i ett av sina
alltmer sällsynta politiska tal förklara, att
Sovjetunionen inte har en tanke på att krafsa
kastanjerna ur elden åt västmakterna. Därmed
gjorde han Hitler ett förnyat vänskapsanbud.
Och när denne under loppet av sommaren 1939
måste övertyga sig om, att kriget med
västmakterna blivit onudvikligt, antog han denna
gång anbudet med glädje och drog sig inte ens
för att betala ett högt pris. Den krigiska
uppgörelsen mellan den tyska neoimperialismen och
Sovjetunionen är inte desto mindre oundviklig.
Den uppskjutes endast till én för Hitler
gynnsammare tidpunkt, när han kan insätta sin
totala krigsmakt på denna front.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
