Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De judiska arbetarna
som sociala nydanare
i Palestina
Av Daniel Brick
Viljan att äntligen göra slut på de grymma
förföljelser, som judarna ständigt utsättas
för, födde zionismen. Denna rörelse avser
skapandet av sådana livsbetingelser för judarna,
att de inte längre skola kunna utnyttjas som
avledare i de andra nationernas inre sociala
strider eller som strykpojke vid dessas
sammanstötningar med varandra. Enligt den
zio-nistiska tankegången kan detta endast ske
genom att judarna bli ett folk som alla andra
folk, genom att. de få en plats i världen, där
de inte längre äro en lekboll i andras händer
utan där de själva kunna utforma sitt öde. Att
man just utsett Palestina beror inte bara på
att det är svårt att finna ett land i världen
med möjlighet att där uppbygga ett nytt
samhälle, utan framför allt därpå att blott
Palestina, vars öde en gång varit intimt förknippat
med det judiska folkets och till vilket det ännu
är knutet med minnen om fädrens lyckligare
liv, förmår hos detta folk väcka den entusiasm
och offervilja, den undertryckta
frihetsläng-tans alla slumrande krafter, som den gigantiska
zionistiska uppgiften kräver för sitt
förverkligande. En rörelse måste uppbäras av en
medryckande idé, om den skall ha utsikt till
framgång. Återuppbyggandet av ett judiskt
samhälle i Palestina är zionismens tändande
idé. Skapandet av ett judiskt land är dock
inte målet utan medlet, målet är ”judefrågans”
lösning.
I 60 år har nu det zionistiska
uppbyggnads-verket i Palestina pågått. Det har varit en tid,
fylld av oerhörd möda, oerhörda svårigheter.
Endast under en seg kamp, som ibland tycktes
utsiktslös och som krävde stora offer, har
arbetet gått framåt. Man har ännu långt kvar,
men de fasta grundvalarna äro lagda för ett
fritt judiskt samhälle. Och detta är framför
allt den palestinsk-judiska arbetarklassens
förtjänst. Om dess uppkomst samt om dess
insats i det zionistiska verket skall denna artikel
handla.
rörens och frihetskrigens tid. Redan under
förra världskriget skrev en revolutionär
författare: ”Om Europas proletariat under tjugu år
framåt förblir vanmäktigt, om detta krig slutar
med segrar i stil med Napoleons segrar och
slutar med att en rad livsdugliga nationalstater
falla i slaveri, om den utomeuropeiska
imperialismen (i första hand den amerikanska och
japanska) likaså kunna hålla sig i tjugo år till . . .
då vore ett stort nationellt krig i Europa
möjligt.” En sådan utveckling håller författaren
för ”osannolik” men ”inte för omöjlig”, ”ty
att tro, att världshistorien går jämnt oeh
regelbundet framåt utan att ibland göra jättesteg
bakåt, det är odialektiskt, ovetenskapligt,
teoretiskt oriktigt.” (Lenin, Sämtl. Werke, Bd.
19, s. 216 f. tysk upplaga.)
Skola emellertid dessa kommande uppror
och frihetskrig inte på nytt mynna ut i ett
tillstånd av fascistiskt barbari, utan öppna
perspektiv mot en ny och högre mänsklig
ordning, då fordras härför att en hel rad ”om”
uppfyllas. Om det lyckas att på ny grundval
sammanfatta den splittrade lilla hopen
europeiska revolutionärer, om dessa förstå hela
betydelsen av detta ”jättesprång baklänges”, hela
omfånget av den historiska katastrofen och
inrätta sin praktik därefter, om detta nya parti
förstår att finna en sympatiserande miljö i
de undertryckta nationernas nationella
motstånd, att lämna yrkes- och lönepolitikens
trånga ram och teoretiskt betjäna och praktiskt
genomföra en alltomfattande folklig
frihetsrörelse, då ... ja då är Europa ännu inte
förlorat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
