Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I olika vågor, med mellanrum på flera år, ha
de judiska immigranterna kommit till
Palestina. Den första invandringens (på hebreiska
= ali ja) människor, som i slutet på 1800-talet
visade vägen för det judiska folkets befrielse,
kommo dock inte från arbetarklassens led. Det
var en grupp rysk-judiska småborgare med
studenter i spetsen, vilkas dröm var den
bibliska idyllen om att var och en skulle sitta under
sin vinstock och sitt fikonträd. Isolerade från
Europa och räddade från fullständig ruin
endast genom en rik mans (Edmond de
Roth-schild) mellankomst utvecklade de sig till
far-mare, som använde sig av den billiga arabiska
arbetskraften. Den zionistiska idén om ett
judiskt folk, som utför allt arbete självt, hade
slocknat hos dem.
Tjugofem år senare, år 1905, följde en ny
immigrationsvåg, den andra alij an. Den
utgjordes av människor, som också kommo från
Ryssland, dels från arbetarnas, dels från
medelklassens och de intellektuellas skikt. De
första stodo på klasskampsgrund, de andra,
som utformat sin världsåskådning under
inflytande av Tolstoj, hade inte privatkapitalismens
bekämpande på sitt program. Kärnan i deras
livsåskådning var arbetet i och för sig. De
gingo till Palestina för att bli arbetare, ty
endast därigenom och särskilt genom
jordbruksarbete vore det möjligt att uppbygga ett
judiskt samhälle. De nya invandrarna ansågo,
att deras folk aldrig skulle kunna leva tryggt
utan förekomsten av en judisk bondeklass.
Historien hade nämligen lärt dem, att ett
er-övrarfolk inte i längden kan upprätthålla sin
maktställning, om det inte självt sköter
jordbruket utan överlåter det åt människor av
annan nationalitet, d. v. s. den väg, som de första
judiska kolonisterna — utan att dock vara
några erövrare — slagit in på.
Bortsett från denna rent teoretiska
inställning så fanns det vid denna tid för invandrarna
inga andra arbetsmöjligheter än just inom
jordbruket, fast även dessa voro ytterst minimala.
Det skulle också den marxistiska gruppen av
immigranterna få erfara, som räknat med att
i Palestina finna den ”strategiska basen” för
sin klasskamp. Yid mötet med det nya landet
upptäckte de, att där inte fanns någon
egentlig klassmotståndare att bekämpa, ty Palestina
var ett så gott som öde land med fattiga
fel-laher (bönder) och beduiner utan
klassmedvetande samt en handfull effendier
(storgodsägare) och judiska farmare.
Då alltså de judiska arbetarna, en liten skara
idealister, som kommo i början på
1900-talet, inte ägde några medel och därför ingen
möjlighet att börja ett uppbyggnadsverk på
egen hand, så måste de, för att inte gå under,
söka arbete i de förefintliga judiska farmerna.
Men farmarna i Judoen ville över huvud taget
inte höra talas om de judiska arbetarna, som
av dem krävde zionistiskt ansvar och dessutom
högre lön än araberna fingo; och farmarna i
Galiléen, som arbetade under svåra
förhållanden och själva måste delta i jordbruket,
kunde blott sysselsätta ett fåtal judiska
arbetare. Situationen skulle ha varit så gott som
hopplös för dessa, om inte plötsligt en ny
möjlighet yppat sig. Palestina var vid denna tid
ett mycket vilt land, där rövarband härjade.
Farmarna måste därför till sina koloniers
skydd anställa vakter, som nästan uteslutande
bestodo av tjerkesser, vilka dock ofta spelade
under täcket med rövarna. De judiska
arbetarna eftersträvade nu denna vakttjänst. Men
farmarna hyste ingen hög tanke om deras
förmåga att kunna hålla de arabiska banden
stången. Först då en tjerkess ertappades på
bar gärning, öppnades vägen till detta nya
arbetsområde för de judiska arbetarna. Den
förste judiske väktaren i en judisk koloni var
David Ben Gurion, nu den judisk-palestinska
arbetarrörelsens främsta namn. Genom
vakttjänsten, som utgör ett av de mest heroiska
inslagen i det mäktiga epos om det judiska
uppbyggnadsverket i Palestina, tillvunno sig
de judiska arbetarna aktning, och det var inte
längre fullt så hopplöst för dem att få
sysselsättning i judiska farmer.
Men det som var viktigast — den andra
alijan skulle få möjlighet att grunda de första
arbetarkolonierna. Judiska Nationalfonden —
en institution som i Palestina köper jord, som
blir det judiska folkets oförytterliga egendom,
och vars populäraste medel för anskaffandet
av de nödvändiga pengarna är en sparbössa,
som finns i hundratusentals judiska
arbetar-och medelklasshem i världen — ställde jord till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
