Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
källa för elektricitetsverk, den lämpar sig inte
endast utmärkt till brikettering, dess höga
bitu-min-halt tillåter också en stor utvinning av
mineraloljor. Brunkolen är också billigare och
bättre ägnad till bensinframställning medelst
hydrering, än vad fallet är med stenkolen.
Faktum är i varje fall, att Tyskland enbart på
grund av sin bränsleproduktion skulle kunna
upprätthålla sin höga standard på alla
områden, om landet ville inrikta sig som fredlig
kugge’ i världshushållet. Trots att
rustningsindustrin, en av de största kolförbrukarna,
redan 1036 arbetade för högtryck, kunde så
mycket kol, koks och briketter exporteras, att man
med dess mot värde — 311 miljoner riksmark
■— mer än väl kunnat betala hela importbehovet
av järnmalm och mineraloljor!
S vårare ställer det sig med täckandet av
järnmalmsbehovet. Här täckte den egna
produktionen, tills för några få år sedan,
endast c:a 30 proc. av förbrukningen. Trots
detta var Tyskland —• just på grund av de
överrikliga och billiga kolen och till följd av
gynnsamt trafiktekniskt läge till viktiga
utländska malmlager — redan på 20-talet åter
på sin plats bland de europeiska
producenterna. Sedan 1938 gör Tyskland t. o. m. USA
rangen stridig som främste stålproducent.
Malminförseln täcktes till största delen genom
den billiga minettemalmen och den högvärdiga
svenska. Men då målet för nazistisk
näringspolitik inte är fredlig utveckling och naturligt
utbyte av överskottet mot främmande länders
produkter, då Tredje Rikets ledning snarare
löper amok mot alla geologiska lagar och
kräver, att det tyska herrefolket som det enda på
jorden, ska ur egen mark kunna utvinna alla
de för den moderna industrin nödvändiga
råvarorna, så har man under senare år tagit till
den mindervärdiga malmen. Denna är så
rikligt förhanden, att man teoretiskt kunde täcka
hela inlandsbehovet, änskönt detta då kommer
att draga högre kostnader än med import —
en sådan nödsituation blev dock hittilldags inte
akut, då Sverge har bibehållit sin malmexport
i fredsomfattning.
Inte heller läget beträffande andra metaller
är så katastrofalt, som den
nationalsocialistiska propagandan älskar att framställa det.
Zinkbehovet täcktes till 75 proc. inom landet,
redan före inlemmandet av de polska verken;
mangan 2/3 och bly visserligen endast 1/3. Av
andra viktiga metaller framställer Tyskland
verkligen endast ringa bråkdelar av
förbruks-behovet (koppar 10 proc., kvicksilver 6 proc.).
Men dessa procentsatser, vilka så ofta av ^äh
och fiende utnyttjas, äro ju knappast annat än
statistiska konststycken, vars verklighetsvärde
är högst relativt. Bortsett därifrån, att
”behovet” inte är någon fastställd och beständig
storlek, så är hela kravet p.å ”autarki” ett
absurdum. Det har inte i föregående och
mycket mindre då i detta, krig givits ep
konstellation, som tvingat Tyskland att’ helt allena
försörja sig. Så länge landet får råvaror från
utlandet, måste det emellertid svara med att till
utlandet leverera andra produkter, varunder
produkterna i järn- och maskinindustrin spela
en stor roll. Det s. k. ”inlandsbehovet”
innesluter alltså även de för export beräknade
råvarorna. Vid fullständig importspärr skulle
behovet av olika råvaror följaktligen bli så
mycket mindre, så att för zink skulle man ha
full täckning, för bly och koppar skulle man
kunna hålla ut en god tid, även sedan
förråden tömts.
Går man igenom listan över de 14 viktigaste
mineralerna, så träffar man på nickel och
stålförädling smetallerna, Lämnar man
kostnadsfrågan å sido, skulle man i nödtider,
genom påberedning av kopparskiffer och
dogger-malm, kunna täcka 1/4 av molybden-behovet
samt hela behovet av vanadium. Wolfram, krom
och nickel däremot måste helt och fullt fås
genom import. Därtill har Tyskland som bekant
Europas största kali-lager och producerar 3/5
av världsproduktionen. Dess arsen- och
kadmiumbehov är till 100 proc. täckt,
magnesit-oeh fältspat.förbrukningen till 185 och 145
proc. Den enda verkliga bristen ligger i
mi-neraloljeförsörjningen — vi återkomma senare
därtill mera utförligt.
Hurudan ser nu bilden av den tyska
råvaruförsörjningen ut hösten 19407 Vi kunna
helt kort gå förbi den inverkan, som
annexio-nen av Österrike och Tjeckoslovakien haft och
har, ty även om de Steierska järnfälten
angenämt berikat ”Altreiclis” malmförsörjning, än-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
