Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liggjorda deklaration ger åtminstone i viss mån kunna också vi socialister vänta på befrielse och
belägg för, att krafter äro i rörelse på djupet, seger från de håll, där kapitalismen är svagast
krafter som en gång kanske komma att bli av och där arbetarna ännu ha kvar sin samlade
utslagsgivande betydelse för både krig och fred. kampformation.
Sympatierna för England äro heller
ingenting att skämmas för oeh minst av allt torde
de utgöra någon socialistisk inkonsekvens.
Djupast inne äro vi nog alla eniga om den saken.
De nazistiska, fascistiska eller med ett ord de
totalitära staterna äro de anfallande, de som
satt kriget i gång. Under hela den tid denna
expansion pågått’— från Japans första överfall
på Kina och fram till den allra senaste tidens
oeh stundens totalitära penetration — har vårt
huvudorgan, Arbetaren, intagit en dylik
sympatisk inställning till den överfallna parten. Vi
brännmärkte överfallet på Abessinien oeh vi
gladdes när krigsrapporterna någon gång
rapporterade segrar för det angripna folket;
samma förhållande när det gällde Albaniens
annektering, Anschluss i Österrike, rovet av
Tjeckoslovakien, delningen av Polen och anfallet på
Finland. Detta sympatiska ståndpunktstagande
föreligger också i fallet England.
Och skulle nu denna sympati utgöra något
slags socialistisk mindervärdighetsstämpel ? I
så fall får jag villigt erkänna, att jag dåligt
förstår socialismen; mina sympatier stå helt
på Englands sida, och sympati kan aldrig vara
detsamma som likgiltighet.
I annat sammanhang har jag påtalat, att
sympati med England inte betyder sympati eller
favorisering av den engelska kapitalismen. Man
må vända oeh vrida hur mycket som helst på
problemet, så står det ändock kvar som ett
oom-kullrunkeligt faktum, att den engelska
imperialismen inrikespolitiskt inte är så stark som de
totalitära staternas kapitalism. Detta därför,
att det i England finnes vissa demokratiska
friheter oeh. att där existerar en arbetarrörelse,
som —åtminstone teoretiskt —representerar
socialismen.. Det kan därför inte heller anses
socialistiskt inkonsekvent att hoppas på, att
den arbetarrörelse, som ännu lyckats bibehålla
vissa maktpositioner, som alltså har
tillrygga-lagt en del av vägen till friheten, också har de
största utsikterna att fortast nå det slutgiltiga
målet. Liksom geologerna vänta en jordbävning
just på de ställen, där jordskorpan är tunnast,
Det är fullkomligt riktigt, när de ”likgiltiga”
konstatera, att all kapitalism strävar till
fascismen och att tiden genljuder av totalitära
härskrin, men därför är det väl inte nödvändigt,
att vi med likgiltighet betrakta, att även den
delen av den förr så stolta internationella
arbetarrörelsen skall förintas.
Har man den uppfattningen, att vi under alla
förhållanden äro dömda att börja från början
igen? I så fall är det nog nödvändigt att
påpeka, att katastrofteorien inte hållit streck i
alla fall; än så länge har den endast givit
världen fascism och elände.
Det är sant, att förändringar av de inre
förhållandena i de totalitära staterna måste
framkallas oeh genomföras av dessa staters egen
arbetarklass, men det är oekså faktiskt, att, om
Tyskland segrar i kriget, så betyder detta ett
stärkande av totalismen även på den inre
fronten. Rent teoretiskt kan man mycket väl tänka
sig, att ett gigantiskt världsbloek med germansk
totalitär ledning kan i sådan utsträckning
samla makten i statskapitalismens händer, att
en revolution försvåras för att inte säga
omöj-liggöres.
Liksom all kapitalism ständigt strävar till
ökat maktvälde och därmed till totalitarism och
fascism, liksaså strävar all verklig
arbetarrörelse till ökat inflytande och större demokrati.
Är det fullkomligt likgiltigt, vilka som segra i
stormaktskriget, då måste det också vara lika
fullkomligt likgiltigt, om den arbetarrörelse,
som ännu existerar, oekså den förintas.
Så långt evad det gäller de ”likgiltigas”
inställning. Beträffande de ”ieke-likgiltiga” —
till vilka väl även jag med en viss reservation
får räkna mig — så förefinnes det kanske
symptomer till ett visst frångående av
syndikalismens traditionella inställning till krig och
mili-tarism. Det är just mot dessa symptom, jag
reserverar mig.
Det har sagts, att nationella krig inte lösa
några problem, oeh detta är nog så riktigt.
Nationella krig leda till fascism, till diktatur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
