Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till totalitarism. Men nationella krig kunna sluta
i revolutioner — ex. gavs i Tyskland och
Ryssland efter förra världskriget — ock dessa
revolutioner vända sig då alltid mot det inre
förtrycket och möta då alltid den militarism, som
förut fört krig. I krig såväl som i fred är den
primära frågan för oss socialister den, att
konsolidera arbetarklassens socialistiska styrka.
Under dessa revolutioner komma alltid
arbetarna att möta motstånd från militarismen och
staten. Detta är axiomatiskt. Därav följer, att
arbetarna alltid måste frondera mot
militarismen.
Är en dylik frondering möjlig, om man
accepterar icke-likgiltighetsattityden? Ja, jag tror
till och med, att den är möjlig endast då. I
dag för den engelska militarismen krig mot den
tyska och italienska militarismen — är det inte
hipp som kapp! Nej, inte riktigt och
framförallt inte ännu. I England ha arbetarna ännu
möjlighet att göra sin stämma hörd; att i någon
mån kontrollera rustningar och militarism. Det
är denna möjlighet som måste utnyttjas och
detta till dennas yttersta konsekvenser. När
arbetarna ha kommit så långt, då ha de
förvandlat en reaktionärt kontrollerad militarism
till en arbetarmilis, och när därtill denna
kontroll helt naturligt även måste innefatta
ekonomiska problem, så betyder det oekså kontroll
över produktionslivets olika områden.
Det är denna linjé, som jag anser vara riktig,
den är inte likgiltig, men den accepterar inte
heller militarismen. Naturligtvis kan detta
kallas aktivism, och är det också — socialismens
egen aktivism.
Earan i, vad någon behagat kalla
”ungdomsförbundets egen linje”, anser jag vara, att det
ligger nära till hands att samtidigt acceptera
militarismen — sådan den är och förefinnes —
som ett försvar mot fascismen. I stället för att
försöka förvandla militarismen till
arbetarmilis och därmed skapa sig garantier för
revolutionen,* accepteras på detta sätt fascismen i
militarismens kapprock.
Jag tror inte, att denna uppfattning är vare
sig allmän eller utpräglad. Om den vore det
kunde man tala om väsentliga skiljaktigheter.
Beträffande problemets tillspetsning på så
sätt, att ieke-likgiltigheten skulle kräva
aktiv krigsuppslutning på Englands sida, så är
detta väl ännu så länge rena tankegymnastiken.
Detta dels därför, att det är praktiskt
ogenomförbart, och dels därför, att vi naturligtvis
först måste kunna kontrollera vårt eget
försvar.
Under rubriken: ”Låt oss få en demokrati att
försvara”, har jag i Syndikalismen n:r 1 1940
framlagt min syn på syndikalismen och kriget.
Jag hänvisar nu till denna artikel. Tills nu har
i varje fall ingenting hänt som motiverar en
ändring.
Englands arbetare ha en viss möjlighet att
lättare få kontroll över försvar och produktion
än de totalitära staternas arbetare, som redan
fått sitt organisatoriska underlag krossat av
fascismen. Englands arbetare ha med andra ord
vissa chanser att ”få en demokrati att
försvara”.
Och slutligen: förlorar Tyskland, då har det
tyska folket lättare att segra; vinner Tyskland,
då har det engelska folket lättare att förlora.
De socialister, som ännu verka illegalt inom de
totalitära staterna och av dessa ockuperade
områden, hoppas på ett nederlag för det egna
landet.
Härmed skulle jag ha anfört ungefär allt
ifråga om, hur jag ser problemet. Jag tror inte,
att grupperingen likgiltiga och ieke likgiltiga
representerar någon väsentlig ideologisk
differens. Sammanfattningsvis vill jag slutligen säga,
att vi syndikalister måste sympatisera med den
stridande part, inom vilken det existerar en
verkande arbetarrörelse; logiskt kommer
därmed denna ”ieke-likgiltighet” att innefatta
totalitärstaternas förtryckta folk. Men — och
detta är av fundamental betydelse — denna
sympati får aldrig betyda ett aeeepterande av
militarismen. I stället måste det betyda en
ständig strävan att kontrollera
försvarsväsen-det och socialisera produktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
