Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kratiska fruktsamhetens livsglädje. I själva
verket betydde knappast en enda av de
hundratals regeringar, efterkrigsfrankiike upplevde,
en reell ”förnyelse”. För det mesta utväxlades
några enstaka politiker mot några andra —
som inte de heller voro någonting’ annat än
”gamla beprövade parlamentariker”, rutinerade
representanter för en ålderstigen oeh
långtifrån renhårig parlamentarisk formaldemokrati.
Det har ordats mycket om den franska
tjänstemannakårens besticklighet, om franska
parlamentarikers oeh ämbetsmäns korruption. Men
■ åtminstone i det förra fallet låg en
fruktansvärd social brist i öppen dag: nämligen
försummelsen att betala tjänstemännen ordentligt
för deras arbete. Allvarligare voro doek andra
saker, som figurerade i offentligheten som s. k.
offentliga, hemligheter, t. ex. att en viss mycket
anlitad minister ägde flera bordeller, att en
viss polisprefekt, som råkar heta Chiappe, var
inblandad i rätt osnygga affärer, som stodo i
strid med lagen oeh ieke minst
ämbetsmanna-värdigheten, eller att en viss ”gammal
beprövad parlamentariker”, som råkade heta Lavai,
sysslade med absolut ieke-renhåriga
transaktioner (för att nu uttrycka sig så hyfsat som
möjligt). Det var visserligen bara
”skönhetsfläckar” på den franska ordningens ansikte,
oeh icke ens de värsta. Värre blev det, när så
småningom ett påfallande samarbete
utvecklades mellan den franska parlamentarismens
mest osnygga representanter oeh det
samhällsskikt, som nu är känt under namnet femte
kolonnen.
Det vore doek orättvist att härvid helt och
hållet vilja blunda för den roll
arbetarklassen under Frankrikes avgörande skede efter
krigsförklaringen i september 1939 spelade —
eller, om man vill, ieke spelade. Liksom
Frankrikes statsledning, sedan den politiska oeh
andliga krisen på allvar sönderfrätt det franska
samhället, aldrig tycktes riktigt veta, vem den
skulle betrakta som vän eller fiende, fiek den
aldrig bukt med arbetarmassorna. Visserligen
spelade här industribefolkningen som
samhälls-vikt långtifrån den allt överskuggande roll som
t. ex. i Tyskland. Men i storstäderna och
industriorterna hade arbetarklassen — sedan
folk-frontsdagarna i största utsträckning fackligt
organiserad — utvecklat sig till en
samhällsfaktor av stor betydelse. Just detta faktum
oroade de franska regeringarna, antingen dessa
styresmän voro högerpolitiker eller — som för
det mesta var fallet — s. k. soeialradikala,
d. v. s. småbourgeoisins, medelklassens oeh vissa
lantliga skikts rätt så blandade oeh oenhetliga
parti. Folkfrontsrörelsens framgångar på
sociallagstiftningens och den fackliga
organisationens områden var i själva verket en signal
för, att även i Frankrike historien gick framåt
— oeh att den pekade i soeialrevolutionär
riktning. Men juSt detta förhållande mobiliserade
den skrämda medelklassen oeh en del av
lantbefolkningen. När socialdemokraternas oeh
stalinistemas politiska oeh fackliga ledare
stannade halvvägs oeh folkfrontsrörelsen
marscherade på stället, jublade kontrarevolutionen.
Den borgerliga staten, ”nationen”, var
räddad! Hur räddningen såg ut, fick den
franska landsorganisationen snart bevittna.
Storstrejken på senhösten 1938 kvävdes av
Daladier i sin linda, densamme Daladier,
som några år förut hade skålat med
folkfrontsrörelsen oeh vilken stalinisterna
frenetiskt hyllat, uppträdde nu som ”den starke
mannen” på den politiska arenan, höll sträng
räfst med CGT, Frankrikes LO, och fängslade
socialister och fackföreningsmän. När kriget
utbröt, var CGT:s verksamhet närapå
lamslagen. Oeh denna organisation hade doek under
folkfrontsperioden rymt inte mindre än fem
miljoner medlemmar! På våren 1940 hade CGT
mindre än två miljoner medlemmar kvar. En
del stalinister oeh revolutionära element hade
på myndigheternas vink ”utrensats”. Men det
blev nu också klart, att den stora
tillströmningen under åren 1936—37 endast delvis varit
ett uttryck för arbetarklassens växande
självmedvetande oeh kampvilja. Stalinistemas
radikala fraser lockade mycket folk — som dock
tycktes vara opålitligt och lämnade
organisationerna efter alltför , kort medlemskap.
Ytterligare bidrog CGT:s ledning — bland vilken
framförallt Belin må nämnas, nuvarande
”arbetsminister’’’ under Pétain! — till att sabotera
massornas önskemål: den föregav att föra en
strid mot den av stalinisterna bedrivna
ickeönskvärda politiseringen av den fackliga rörel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
