Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen; i själva verket gjorde den allt för att i
borgfredens tecken beröva fackorganisationema
deras slagkraft. I november 1939 avgav CGT:s
ledare Jouhaux en lojalitetsförklaring, i vilken
det hette, att ”efter mötet mellan
representanter för arbetsköpama och arbetarna hos
rust-ningsministern Dautry förverkligandet av det
från båda håll gillade ekonomisk-sociala
programmet icke lämnade något utrymme kvar för
klasskampen”! Voro de naiva eller rena rama
bedragare, dessa herrar arbetsköpare och
fackpampar, när de’ här så att säga försökte att
överlista den kapitalistiska samhällsordningens
på klasskamp fotade existens —?
En avväpnad, trött, otillfredsställd och
genom den ekonomiska krisen medtagen
arbetarklass mötte kriget snarare skeptiskt än
förtroendefullt. Kunde den ha förtroende till en
regering under Daladiers ordförandeskap, som
med läpparna bekände sig till frihet, demokrati
oeh medborgarrätt, som med läpparna
bebådade strid på kniven mot Hitler — och som
förföljde fackföreningsverksamheten, men drog
sig för att kväva fascistiska
kuppmakarorga-nisationer (cagoularderna o. a.) och kurtiserade
bourgeoisins alla kontrarevolutionära
önskemål? Franska demokratin hade försummat att
göra rent hus med sina verkliga fiender. När
Hitler marscherade mot Frankrike, måste det
franska folket dyrt betala alla sina regeringars
oerhörda underlåtenhetssynder.
Mellanspelet Reynaud
I mars månad 1940 har ”den starke mannen”
Daladier inte längre parlamentets majoritet
bakom sig. I samband med kritiken av
Frankrikes hållning i Finlandskriget blir den
konservativ-liberale deputeraden Reynaud,
framförallt känd som finansexpert,
konseljpresident, men Daladier stannar kvar en tid som
krigsminister oeh lovar ”skarpare krigföring”.
Reynauds budskap i radio beteeknas som
Frankrikes egentliga krigsförklaring mot
Nazi-tyskland. Men just denna krigsförklaring —
i vilken Reynaud visade sig som ett slags den
borgerligt-nationella jakobinismens siste
hövding — stötte på opposition inom oeh utom
regeringen. Radikalsociala partiet förebrådde
Reynaud, att han. nyligen, på ett
franskt-brittiskt krigsråd, hade lovat för mycket för
Frankrikes del. Därmed började det ”lilla
inbördeskriget” inom den franska republikens
ledning. I ett radioanförande till USA kort
därefter uttalade Reynaud några ord, som
tydligen riktade sin spets mot en viss fraktion av
den franska borgarklassen. En på tro och
heder med Tyskland undertecknad fred vore
endast att själv underteckna sin egen dödsdom.
Därför, fortsatte R., har jag fått i uppdrag,
att föra kriget med större energi. Knappt en
vecka efter denna Reynaud-manifestation, som
klart visade, att den franska republikens och
demokratins fiender fortsatte sitt
uppluck-ringsarbete, beslutna att icke värna om
Frankrikes hus, utan beslutna, att störta också
resterna av demokratin — och om så vore
nödvändigt i samarbete med Iandsfienden —
nationalsocialismen, — knappt en vecka därefter inföll
Hitler i Holland—Belgien!
Den 21 maj är Reynaud, under tiden även
bliven krigsminister, tvungen att medge, att
”.Frankrikes klassiska uppfattning om
krigföringen stötte på en ny uppfattning” —
Hitler-krigets blixtkrigstaktik nämligen. Men hur var
det då möjligt, att den franska arméns
generaler krigade ”klassiskt” i stället för modernt?
Frandören general de Gaulles motsatta
uppfattning, framförallt hans tes, att en
defensivhållning inte förmår uträtta någonting mot den
totalitära statens krigföring, underkändes år
före krigsutbrottet av de ”klassiska” franska
generalerna. Man vet icke, hur många av dessa,
som voro medlemmar av eller sympatiserade
med cagoularderna. Den 28 maj avskedar
Reynaud 15 generaler. Katastrofen står för
dörren. Den alltid vacklande Daladier, mannen
från Miinchen, Hitler-beundraren Flandin,
La-val oeh deras bundsförvanter vänta sin timme,
att göra upp räkningen med ”systemet” —
inte med Hitler, utan med demokratin oeh med
den del av den liberala borgarklassen, som,
liksom Reynaud, inte var villig att paktera med
nationalsocialismen. Den franska armén sprack.
Det vore för mycket sagt, att det reaktionära
”fredspartiet” i Frankrike, Miinehen-klicken,
hoppades på en sådan utveckling. Det räcker
med att konstatera, att utan detta ”fredsparti”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
