Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hitler aldrig hade kunnat få fotfäste i
."Frankrike. Eller som en hög, Weygand närstående,
militärperson skrev i en fransk tidning efter
vapenstilleståndets undertecknande (som
skedde, utan att de 42 miljonerna fransmän visste
om det!): ”Vi besegrades inte av tyskarna,
utan av förräderiets agenter.” Den bräckliga
Maginot-linjen — som visserligen på ett
otillbörligt sätt hade framställts såsom ointaglig —
var endast en detalj i en innerst inne rutten
freds- och krigspolitik. När Reynaud tolv
dagar efter Hitlerarméemas invasion ropade:
Frankrike är i fara! glömde han bort, att
Frankrike hade upphärt att vara en nation.
Det ”lilla inbördeskriget” — en följd av den
borgerliga regimens antagonism till samhällets
sociala och demokratiska krav — överskuggade
till oeh med den yttre faran. Generalerna
under Pétains ledning dröjde inte att lägga
avgörandet i Hitlers händer. När Reynaud
tvangs att lämna statsrodret hade det
borgerliga, nationella Frankrike avlidit. En ny
nationalism hade sagrat — den internationella
fascismen-nazismens tvillingbroder.
Paris—Vichy
Vichy och Paris ha blivit centra för fransk
regeringsverksamhet. Som känt är råder
det inte fred mellan Frankrike och Tyskland,
endast vapenstillestånd. Är det inte
betecknande, att det både i Vichy oeh Paris finns
representanter för det samarbete, vi ovan nämnde:
samarbete mellan den demokratiska regimens
dödsfiender, som doek verkade i parlamentet,
och femte kolonnen? I Paris residerar Laval,
bokstavligen under tyskt beskydd. Chiappe
hade utnämnts till en hög post av Pétain, men
den flygmaskin, som skulle föra honom till
hans nya befattning i Syrien, störtade. Lavals
främste pennfäktare heter Marcel Déat, en
gång i tiden ”neo-socialist” med snabb
utveckling till ”nationell socialism”. Vid "hans sida
står den ryktbare Doriot, en gång i tiden
kommunisternas ledare, sedan anti-stalinist oeh
efter en ny kovändning ultrafascist oeh antisemit,
redaktör för skandaltidningen ”Emancipation
Nationale”. Den tyska politiken har en
hängiven fransk axelbroder i den illa ansedda
skandaltidningen ”Gringoires” redaktion, som för
några år sedan drev den socialdemokratiske in-
riksministern Salengro, som den hatade
förvissa radikala åtgärder, med ärekränkande
beskyllningar i döden. Fraktionen i Paris anser
Pétain och hans män som för moderata i sin
tillgivenhet för ockupationsmakten. — Hur är
då koalitionen i Vichy beskaffad? Konstigt
nog lämnar Pétains s. k. nationalråd plats både
för åtskilliga cagoularder, eldkorsledaren de la
Roque, specialisten för jordbruksfolkets
fasci-stisering Dorgéles samt en del andra
förgrundsfigurer för det fascistiska terrorpartiet, som
hemsökte Frankrike sedan några år, — oeh för
”gamla beprövade parlamentariker” som t. ex.
f. utrikesministern Paul-Boncour, f. ministern
Ilerriot, vänsterpacifisten Bergezy, alltså män
representerande folkförbundspolitikens
blomstertid. Det är självklart, att även den ryktbare
f. utrikesministern Bonnet, som sedan Miinehen
verkade för samförstånd med
nationalsocialismen, är med i. leken, men tycks stå
Parisfraktionen närmare. Det är inte riktigt
begripligt, varför Bonnets främste kollega från
Miinehen, Daladier, sitter inspärrad i Riom —
den man, som cagoularderna kunna tacka för
sitt utsläppande i frihet mitt under pågående
krig med Tyskland! Eftersom cagoularderna
hade sina högst betydande förgreningar just i
militära befälskretsar — och då det militära
sammanbrottet för all del inte just spelade en
liten biroll i Frankrikes knäckande som nation
och självständig stat, kan man föreställa sig,
vad deras upptagande i den nationella
heders-gemenskapen Paris—Vichy har att betyda i
den franska politikens utveckling.
Men det vore felaktigt att släta över de svåra
motsättningar som faktiskt bestå mellan
fraktionen i Vichy och den i Paris. I Vichy
är det mest gamla herrar, eller sådana som i
sitt tänkesätt ännu rymma mycket av
traditionell fransk anda i både positiv och negativ
bemärkelse. Betecknande härför är just
”för-nuftsäktenskapet” mellan autoritära,
halvfas-eistiska oeh i grund och botten liberala
politiker, det gamla systemets traditionspampar, som
har kommit till stånd under Pétains inverkan.
Fraktionen i Paris är däremot axelns, d. v. s.
den modernaste formens av
kapitalismen-imperialismen, diktaturens oeh socialdemagogiens
förlovade parti. Där finns hänsynslösa oppor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
