Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turella framsteget, har i faseismens epok
skrämmande tydligt visat sin ohållbarhet. I
stället tränger sig det erkännandet fram, att
framsteg endast kan vara kvalitativt. Det
marxistiska begreppet öm framsteg visade sig
i all sin ynkedom, då den ”framskridna” tyska
arbetarrörelsen bröt samman inför fascismen,
medan tre år senare de, på grund av mindre
utvecklad storkapitalistisk utsugning,
”efterblivna” spanska arbetarna genomförde den
mest storslagna och mest skapande
revolutionära gest under det 20: de århundradet.
Den 1 sept. 1912 publicerade Landauer i sin
tidning ”Sozialist” en .artikel under rubriken
”Den naturvetenskapliga sjukan”. I denna
artikel vände han sig mot den tyske
naturvetenskaparen Ostwald och mot de samtida
kritikerna av den ”humanistiska”, d. v. s. den på
grekiska kulturideal fotade, språklig-historiska
bildningen. Realvetenskapens blinda
partigän-gare förehålles: ”Ett folks framtid, dess
andliga utveckling, dess frihet, rättvisans
herravälde, avståndstagandet från tyranni och
vidskepelse, det är saker och ting, mot vilka alla
tekniska framsteg väga lätt. Även om de senare
skulle ha till mål att förse folket med rikligare
materiell försörjning — vilket inte alltid är
fallet — så förblir dock de tekniska
framstegens välsignelse helt obetydlig, mot det som
leder till en förklarad politisk vishet. Ty vi
veta av bitter erfarenhet från halvt annat
århundrade att mängden av varor inte är på långt
när så viktig som deras rättvisa fördelning.”
Arbetets män, fortsätter Landauer, ha myeken
liten orsak att berusa sig av tekniska framsteg.
Där det verkligen handlar om verkliga
reformer för mänsklighetens bästa, kunna endast de
historiska vetenskaperna giva orientering åt
de naturvetenskapligt-tekniska praktikanterna.
De historiska vetenskaperna äro det viktigaste
vapnet mot förtryck och vidskepelse i dessas
ständigt växlande former, utropar Landauer.
Mikroskop och kemiska analyser i all ära,
men i de stora andliga och politiska striderna
kunna de inte hjälpa oss och den försyndar
sig mot kulturen, den stympar mänsklighetens
krafter, som förvägrar de historiska
vetenskaperna den plats de förtjäna.
Isitt ”Upprop” kallar Landauer den tekniskt
orienterade ”framstegs-tron” för ett slags
”resefeber” och ett ”symptom på vårt
onormala tillstånd, vår okultur”. Socialismen är
inget barn av det kvantitativa
framåtskridandet: ”Inget framåtskridande, ingen som helst
teknik, inget slags virtuositet kan bringa oss
bot och välsignelse. Endast från anden, endast
ur djupet av vår inre nöd och inre rikedom
skall den stora vändningen komma, som vi i
dag kalla socialism.” Därför är socialismen,
för Landauer, ett kulturideal, en målsättning,
ett krav, ett konstruktivt försök. Inte en
produkt, framalstrad av den genom ångmaskinen
uppståndna koncentrationen, utan en appell
till de mänskliga behoven av frihet och
självansvar, av social gemenskap och rättvisa.
Naturligtvis ser Landauer den stora
svårighet som ligger i att forma ett kulturellt-soeialt
ideal till levande kraft. De senaste
århundradena av den europeiska utvecklingen äro
århundraden av gamla sociala instinkters förfall,
andligt sett är det negationens tid. De exakta
vetenskaperna (uppblommande efter
försvagandet av medeltidens kyrkoherravälde) i
furstars och moderna staters våld, upplysningen,
rationalismen och materialismen — allt detta
hade ersatt de gamla religiösa
föreställningarna med vetenskapliga förklaringar.
Världs-åskådnings-mässigt försiggick en
upplösnings-oeh negationsprocess, vilken hjälpte till att
förbereda den franska revolutionen och senare
fann en positiv utlösning i tekniken. Men
tekniken har inte — i motsats till vissa
förutsägelser — haft en mänsklighetens
solidarisering till automatisk följd, utan i stället
befordrat den soeiala atomiseringsprocessen. Den
stora negationen av den medeltida trosvärlden,
medelst århundradelångt vetenskapligt arbete,
utlöste varken de soeiala- eller frihetskänslor
som socialistiska materialister väntat.
Medeltiden hade bestämda ideal och sociala
bindningar. Landauer hänvisar till Krapotkins
framställning av stadshantverkarnas gillessamhällen,
vilka i den tidiga medeltiden trängde ut
feo-dalismen. Men detta soeiala ideal var oskiljbart
förbundet med vissa religiösa föreställningar,
genom vilka gemenskapsandan var förknippad
med en större enhet mellan eviga ting,
världsalltet och den enskilda själen. Se vi tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
