Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förklaras. Åtminstone att dravlet
fortfarande finns till oeh -— betalar sig!
Visserligen är filmen av i dag ett mot
mänsklighetens lycka, mot kulturen och
individen själv riktat vapen, en
revolutionsför-hindrande faktor av mått. Men det är värt
fel, att filmen som uttrycksmedel blivit ett
vapen vänt mot oss. Ty att för repertoarens
skull fördöma ingenjörsprodukten filmen, det
är lika utvecklingsfientligt som att sälla sig till
maskinstormama, bara för att vi tillåter
kapitalet att utnyttja maskinerna, i stället för
att vi borde betjäna osss av dem. Och vem
vill fördöma talekonsten, därför att det finns
folk, som pratar gallimatias? Eller vem vill
förbanna tryckkonsten, bara för att det finns
grislitteratur oeh quiSlingpress?
II.
Det är varken esteten, kulturaposteln,
filmfantasten eller teknikern, som är mest
skickad att skriva filmens historia. Filmens
ideali-ske historiograf är den benhårde jurist, som
har lång praktik hos en amerikansk
rufflar-firma med gangstermetoder. Och att tolka
denna historia behövs en sociolog, inte av den
akademiska sorten, utan en revolutionär, som
inte dras med den Marxska ensidiga
feluppfattningen om det ekonomiska som enda
drivfjäder. Det måste vara en svuren bakuninist,
som erkänner, att varje individ är sammansatt
av ratio och irratio i ständig växelverkan. Han
måste, kort uttryckt, vara anhängare av det
ibsenska axiomet om människoandens
revolutionerande som det viktigaste!
Kom inte med det argumentet, att
arbetarna inte fått den bildning, som krävs för
att förstå konst. Argumentet är tvivelaktigt,
under alla förhållanden, men vad det gäller
film ännu mera. Ty filmen av i dag har
endast i periferiska fall att göra med konst. Film
är först och främst pengar och profit, men
också — och där ligger faran! — en ohejdad
kapitalistisk propaganda. För filmherrarna
själva är det endast profiten, som gäller.
Frank Capra, en av filmvärldens skickligaste
regissörer, har sagt: ”Tre fjärdelar av alla
filmer har tillkommit, därför att
filmproducenterna måste betala sina växlar, inte därför,
att någon haft något att uttrycka.” Och för
att inte lämna någon blotta, ska även en svensk
”auktoritet” anföras, fil. lic. Bengt
Idestam-Almquist, alias Robin Hood: ”Filmproduk-
tionen är ingen akademi för frambringande
av konstverk. Film är som tidningspress —
både filmer oeh tidningar måste komma ut,
även om det ibland inte är så mycket med
innehållet. Grytan ska hållas kokande!” (Då
man erkänner sådana förhållanden, förefaller
det brista betänkligt i logiken, att man vid
andra tillfällen tar illa upp då kulturpersoner
talar om filmens bristande konstnärlighet.)
Samme Robin Hood sade under samma
offentliga föreläsning: ”Filmen kan inte bli
annorlunda än den är!” Mot detta måste man
protestera.
Så snart kapitalet förlorat sin makt, så snart
blir också filmen annorlunda. Alla
konstformer, så som de officiellt utövas, är mer eller
mindre under kapitalets våld, ingen konstform
är dock så trälbunden som just filmen. Ocli
det har sin förklaring i, att den tekniska
uppfinningen exploateras av både samvets- och
kulturlösa kapitalister. ”Filmens historia är
en våldtäktshistoria. Det amerikanska
storkapitalet gjorde filmen till en prostituerad
smit-tospriderska!” skriver den danske filmkritikern
Broby Johansen. Hans landsman och kollega
Ebbe Neergaard är inne på samma linje och
man måste ge dem rätt i deras kritik. Men då
de som motvikt ställer den ryska,
statskapi-talistiska filmen, då måste man reservera sig
till protokollet. Trots deras bestickande, men
likväl falska bevisföring. Ty om en stat tar
hand om filmproduktionen, så uppnår man i
bästa fall endast, att filmer av typen svenskt
lustspel försvinner. Men därifrån och till all
konsts källa — sanningen — är steget långt.
Det är finansmännen som råder i
filmvärlden —• inte bara i USA, där filmen redan
på 1920-t.alet blev den fjärde industrin i
ordningen och Wall Street på allvar tog hand om
drömfabrikerna. Och ingen ska misstänka en
börshaj för kulturella och ideella intressen.
Den franske filmskribenten Paul Scise
hävdar, att ”det är endast fä som sitter inne med
pengarna.” Filmfabrikanterna är ivriga
försvarare av Mammons system. Något annat har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
