Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(le inte känsla för. Ty film är — vänligt sagt
— konstindustri, med tonvikt på industri. En
filmkapitalist kunde lika gärna vara direktör
för en kalsongfabrik, han skulle t. o. m. vara
mindre samhällsfarlig som sådan. Visserligen
skulle han utsuga sina anställda och bara fika
efter profit, men hans produkter vore dock
nyttiga ting, inte förgiftad vara som i fallet
filmprodukter. Men av en händelse har han
blivit filmdirektör. För profitens skull. Och
betecknande är att William Fox, en av
filmkungarna, från början handlade med skinn,
men så en dag fick han se stora köer utanför
ett tält på ett nöjesfält. Han undersökte
fallet och fann, att därinne visades rörliga
bilder. Eftersom denna sak tycktes dra nyfikna,
vädrade Fox affär och blev — filmmagnat!
Här i Sverge är saken enahanda, om än i
mindre skala. Och även om den svenska
filmindustrin inte är den fjärde svenska
industrin, vad storleksordningen beträffar, så
omsättes dock avsevärda summor årligen. Det
sista som ”normalt” betecknade året gick
svenska folket på biograf för femtiotvå miljoner
kronor. Det betyder 1,000,000 kronor i
veckan! Och man kan utan överdrift påstå, att
lejonparten av de slantarna plockats ur fattigt
folks fickor. Främst ur ungdomens. Ty dels
är det bekvämt att slinka in på bio och relativt
billigt. Dessutom har den moderna
livsföringen gjort oss till andliga lättingar, vi orkar
inte ens med att själva producera våra
fantasier. Vi orkar på sin höjd med att
bestämma oss för, vilket ljusreklamerat
avkopplings-palats, som ska få äran av vårt besök, för att
vi där ska finna tröst för vår trista tillvaro.
Men det finns ytterligare ett skäl, varför man
vågar påstå, att det huvudsakligen är de
breda massorna, som göder filmhajarna. Det är
ett på en gång psykologiskt och ekonomiskt
skäl: ”För den rike är fantasin en lyx — för
den fattige en nödvändighet!” (Hjalmar
Bergman.) Och därmed är vi inne på ett särskilt
kapitel.
III.
Människans liv är ingen dans på rosor, i
all synnerhet inte den fattiges liv. Därför
har människan alltid sökt sig till drömmar och
fantasiflykt. Den fattige drömmer om att bli
rik, den olycklige att bli lycklig och den
vanlottade att bli stor och mäktig. Fången
drömmer om friheten — ibland, ty det gäller inte
generellt sett. Tyvärr, måste man säga. Men
den som hört spanska bönder berätta, hur
deras drömmar vävdes under förtryckets epoker,
han stärks i sin tro på mänskligheten. Ty
dessa bönder berättade inga sagor om prinsessor
och rikemän, de uppbyggde sina barn med
drömmen om den tid, då inga förvaltare
piskade deras ryggar; då inga Guardia Civil sköt
ner de för en usel brödbit kämpande
jordproletärerna; den tid då de fritt och som
människor fick bruka sin jord till allas gagn. De
drömde inte om att få flytta in godsägarens
palats, de ville inte någon
”pannkaksvänd-ning”, de drömde drömmen om Friheten, om
människovärdet. En stärkande, härdande
dröm, som födde och alltjämt ska föda
befrielseaktioner.
Detta är en för de besittande farlig
mentalitet. Och förr hade man kyrkan som
verksamt instrument mot massans missnöje med
sin hårda lott. Kyrkan predikade
underdånighet mot härskarna, förnöjsamhet med det lilla
och lovade, som kompensation, ett bättre
himmelrike ovan molnen. Numera har — tack
vare naturvetenskapernas frammarsch —
kyrkans dogmer förlorat sin förutvarande hemska
makt över sinnena. Men med teknikens hjälp
har de härskande fått fram effektivare bojor.
Industrialismen har rent fysiskt förslavat oss.
Psykiskt är vi förslavade av mycket annat,
men till de mera framträdande instrumenten
i det fallet hör den nya ”kyrkan”:
idrottsrase-riet, nöjes jäktet, veckopressen — filmen! Allt
saker som den utsugne därtill får betala för!
” J"~\ umheten var det som finansvärlden
sik-L/ tade på, då den samtidigt ville döva och
utsuga massorna!” skriver Stig Ahlgren i sin
bok ”Veckopressen och folket”. Den satsen
står sig, både beträffande religionen och
filmen. Det rådande systemet med sina vidriga
förhållanden gör, att behovet av avkoppling,
av ”kompensation”, gör sig starkt gällande.
Och som effektiv avledare av socialt och
annat missnöje finns i varje gathörn ett grant
och lockande avkopplingspalats, där
mekaniserad och själlös avkoppling tillhandahållet.
Det är en verklighetsflykt, som bevisar, hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
